En höstkärlek?

Dagens kraftansträngning var när jag sprang till den där bussen som jag aldrig skulle ha hunnit, egentligen. Det var alldeles för långt, och bussen kom ju precis bakom mig. Men på något sätt så hann jag. Och vad jag ville konstatera med det, är att jag verkligen borde träna. (Konditionen räckte ju idag, men man ska ju inte behöva bli helt skakig av att springa till en buss.)

Och att jag skulle sluta med godis, kakor och andra äckligt söta saker nu när skolan börjat. Det gick ju jävligt bra, för jag har ju inte alls legat och ätit bullar och chokladkakor till sex and the city idag. Och så känner man sig extra hemsk när man kommer på sig själv ligga där med en kaka i käften, halvlipa till en dvdbox, som en och annan tragisk människa.

Och med avsnitten, så kommer även de där tankarna om sitt eget liv.. Vad är det jag håller på med egentligen? Var är jag på väg? Hur kommer den här hösten bli. Jag skulle ju liksom kunna få en höst, med en till hand i min. Någon bredvid mig i soffan framför den där filmen. Någon att dela godispåsen med. (Nej just det ja, inget godis.)
Men jag menar, någon att somna bredvid. Någon att krama i sömnen. Någon som drar fingertopparna över ryggen, någon som andas en i nacken. Någon som sjunger för en. (När man väl tjatat tillräckligt.)

Eller ska jag ge upp det där, ska jag släppa den där handen och klara mig på egen hand, leta efter något som kanske kommer kännas bättre. När det redan känns bra? Eller hur fan känns det?
Det känns som om mitt förhållande med Emil är så långt borta, som om det var tusen år sedan jag var en flickvän, en flickvän som ville visa för hela världen att jag hade den där Rock. Och de största problemen jag hade, var när vi inte kunde ses. När vi hade bråkat. När det fanns problem mellan oss.

För problem fanns det, och om man ser det så. Så mår jag så mycket bättre nu. Inga mer tårar på den där jävla 300 bussen, inga mer nätter på andra sidan sängen. Inga mer nätter med myror innanför huden.

Vad är det jag egentligen söker efter den här hösten? Är det något tryggt, något jag redan fått känna på en liten bit på vägen. Något som jag anar hur det kommer bli. Som ändå känns bra.
Eller är det att falla nykär i höstlöv? Verkligen tappa perspektiven, och bara drömma om en enda person. Någon jag inte ens kan ana vem det är nu. Men det är ju bara det, jag tror inte att jag kan bli kär igen. Det är idiotiskt, det är naivt och barnsligt. För jag kommer ju bli det, men blir jag det den här hösten?

Men jag trivs ju med disneyfilmer, ett stökigt rum och lite sång någon gång ibland.

Det är inte lätt, den här hösten kommer inte bli lätt. (Och nu har jag blottat mig på tok för mycket.) 

Kommentarer
Postat av: Daniel

Så ta en kopp te och knäck en Disney film med en fullständig främling någon dag då;)

/ Moshpit_Ballerina

2006-08-27 @ 23:21:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback