lyckorusimagen

Det känns som om det är tusen saker jag behöver få ur mig. som om jag behöver
vända ut och in på allt jag tänker, ösa ut det på bordet framför mig. stapla upp de
små tankarna, kanske lägga dem i högar.

En hög antar jag att jag döper till meningslöshet. Tankarna om livet i allmänhet, de
där stora frågorna som kan få en gråtfärdig. Som får en att känna sig så otroligt liten. Så
hjälplös och patetisk.

Sen kommer nog den där högen. Som jag får välja att kalla frustration.
Jag känner de där tavellapparna som kliar, som folk trycker dit lite varstans. För att
äga. Folk vill äga, folk vill ha. Och jag är inte till salu, jag vill inte ha något. Jag vill inte
ha någon. (där ljög jag kanske, men även om jag betraktar sanningen, så kommer
det inte fungera. Och sanningen är: Jag saknar dig.)
Men fortfarande. Jag struntar i allt det här nu. Kanske ska jag göra som carla säger; inte vara
så kärleksfull. Men vad man än gör, hur man än försöker vara. så blir det fel.
- högen frustration blir nog störst. för det är där mina tankar virrar mest just nu.

Men sedan har jag nog en liten hög till. kärlek.
för även, även om jag intalat mig själv att stöta
bort den just nu. så finns den där, och jag känner.
oh, vad jag känner. och det värsta är, att det
kändes så himla rätt. jag ville inte vara någon
annanstans i hela världen, bara just. där.

- Men det går ju inte? Jag kom ju överens med mig själv om det.
Jag och migsjälv kom ju överens för en gångs skull..

Men kärlek skaver just nu, att vara älskad. skulle bara skava, klia. kleta.
men vad är det då jag inte är nöjd med? JO DESSA TAVEL-LAPPAR. sluta kleta,
klia, skava mig med de förbannade röda små lapparna.

det var allt.