lyckorusimagen

Jag tror det var dåligt redan från när jag vaknade igår.
När Karro drog upp rullgardinen och råkade peta mej
i ögat med tån (eller vad det nu var) där jag låg i min djupa
sömn på golvet.

Men klockan var ju tre. Och solen sken ju. Då måste man ju sola.
Jag satte mej sömndrucket vid datorn och lyssnade på Norah Jones.
Det kändes som om det satt ett illamående i halsen, som
något tryckte.

Jag var nog rädd inför kvällen, och jag ville verkligen inte till Elina.
Men jag drog mej dit. Halvt avtrubbad inför allt. Satt på balkongen
och sög på min grogg och rökte.
Jag lyssnade nog knappt på vad folk sa, jag vandrade i min cirkel i huvudet.
Och de kändes, som om vilket håll jag än tog. Så skulle inte det där illamåendet försvinna.
Det där trycket över axlarna skulle inte lätta.
- Och den känslan var det länge sedan jag kände sist. Det var på Emil-tiden, då jag
grät så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och jag kunde inte gå någonstans,
för jag befann mej i hyssna. Mitt i natten.

- aldrig mer.

Men, det blev bättre. Jag mådde mycket bättre sen.
Även om jag kommer få ta massor av beslut och verkligen
bestämma mej om jag ska hoppa över kanten.

Men jag tycker ju om den där Josef, mer än jag först trodde.
Och att sova sådär tättintill och känna den där välbekanta doften.
Det kändes ju så lugnande. Och jag mådde så bra. Jag var så. trygg?

Och nu gjorde de där kommentarerna, som jag så lätt slog av mej i min ilska, ont.
Det svider lite att folk faktiskt slår vad om hur länge saker ska hålla, det svider att folk säger, Jag visste att det skulle bli såhär Nicole. Ni är för olika. Du ska ha en annan.
- Vi visste det hela tiden.
För då drar all negativitet ner en, då är det bestämt redan innan man bestämmer själv. För visst är inte Josef en såndär vanlig typ, en sådan som jag är van vid. Vi är ganska olika, men det måste ju finnas ett skäl till varför vi dras till varandra? Det måste ju finnas ett skäl! Och jag tänker inte bromsa nu, för jag tänker följa de där känslorna. Även om jag tvingas ha på mej ögonbindel och då riskera att snubbla på trottoarkanten. - Men om man inte ens kan följa sina känslor längre.
Vad ska man då följa?

- Vad ens kära vänner säger? Vad de kastar ur sej utan att ens veta. Jag tror inte att jag orkar med det där mer. Folk tycker så mycket, folk bryr sej så mycket. Utan att ens veta. Egentligen, så vet ni inte så mycket om mej heller. För jag har förändrats en del. Egentligen, så vet ingen, någonting.

Nu tänker jag åka till Lysekil, röka vattenpipa under en filt på Jonas tak.
Och glömma Kinna för ett par dagar.
Och sen, när jag kommer tillbaka. Då ska jag veta.
Då ska jag ha tänkt. Och sen behöver ni inte lägga er i mina beslut.

Ha en trevlig helg, för det ska jag ha.