lyckorusimagen

I just found your letter
I feel your sadness once upon
And no words can say
I'm sorry

You're everything that matters
And forever I know that
If you call my name
I'll follow

In all my life
No one so real
Untainted love with you I can assend
I'll go with you

I won't go back
So don't look back
I won't go back

I can call you love
You can call me lover
You can call me love
I can call you lover

Let me call you love
Won't you call me lover?
Won't you please say "Love..."
"I Love you forever..."

Hold my hand
I'll call your name
Please take me there
No I will not look back
I'll go with you

Den låten får stå här, för den har gått på repeat i två timmar nu. (Är jag en mes, eller är jag en mes?)

---

Hmm, bloggattackerad? Ja, det är ju ett sätt det. Å andra sidan ett ganska trevligt sätt.
Man slipper få de där blickarna. De där som antingen säger: Jag är besviken på dej. Eller: Har det hänt nåt, hur mår du egentligen?

Men somsagt, jag har sagt det förut. Inte till er dock.
- Jag har pratat med m, om att hon lämnar oss, att hon försvinner
att hon inte bryr sej längre. Och nu gör jag samma sak själv.

Jag tänker inte skylla ifrån mej på nåt, eller någon. Jag har nog bara susat iväg för ett tag.
Jag tror att det blir så, när man känner att man inte kan prata om allting längre. När man bryr
sej mer om vad de man pratar med ska tro, eller tycka. När man tvivlar på om de ens är intresserade.
- Men det har ni ju aldrig visat, att det skulle vara sant. Så det är bara jag.

(Och där skyllde hon ifrån sej direkt.)

Nej, jag tror jag berättar hur jag känner. Det var ett tag sen va?
I vissa perioder hittar man annat, och om man inte tittar upp, utan fortsätter framåt med blicken i asfalten och tanken på sin vardag. Då missar man lätt de där som springer bredvid, och vinkar. Och ju längre man går, desto längre bak försvinner de.

Jag tänker inte sucka. Jag vet ju att det är sant. Det har nog bara varit mycket nu helt enkelt, mycket tankar som man kanske inte tror att ni tänker. Som man kanske lite undanhåller, eller berättar till någon med samma sinnesstämning. Jag antar, att det är så det är. Och jag antar att jag inte brytt mej så mycket, tänkt att, ja det kommer ordna sej. Och sen har jag väl inte reflekterat så värst mycket över vad ni kanske tänkt. Och när man får de där hintarna, så ja.. Då har jag slagit av mej dem, inte orkat ta itu med det. Låtit det vänta.

Och sen, börjar man umgås med annat folk, ja då hamnar man inte på samma fester. (Om man inte anstränger sej en smula, och det har jag ju inte gjort. Men å andra sidan, har ni följt med mej?)
Och sen känns det enklare att gå igenom de där sakerna som händer, med de som är med. Så det är nog det. Jag hade kunnat försöka mer, det hade jag. Men nu handlar det inte om det, det handlar om vad man tänker göra. Så jag får väl börja handla istället, för att prata.

Och den första handlingen jag tänker utföra nu är att gå och duscha. Sen tänker jag göra kaffe, slå mej ner i min säng. Hälla i mej kaffet som om det vore medicin. Sen tänker jag tillbringa de närmaste timmarna med att plugga. Får se hur långt jag orkar, kanske kommer jag till skolan utan att ha sovit ens en stund, då är det både idiotiskt och imponerande.

Vi får se helt enkelt.

Godnatt ni andra folk.