lyckorusimagen

Och så helt plötsligt kom jag över den där texten, som du hade i din dagbok.
(och jag kommer nog aldrig komma över tårarna, men det vet du redan.)

"jag vill inte ”stanna på spolatillbaka knappen”,
och jag vill inte följa med polisen hem heller.

de spelar inte så stor roll igentligen, om vi går eller springer.
bara du håller hårt i min hand och inte släpper.
Vi kan smyga eller krypa eller hoppa eller dansa eller gå baklänges,

men släpp mig inte!
lova att du inte släpper mig!

klar de är läskigt, klart jag är rädd.
med jag blir så modig när jag du håller i mig.
inte med en gång, men efter åt liksom.
säg att du inte tänker släppa mig..."

Jag tror att vi tagit oss fram på alla möjliga sätt. Det har nog varit bland det svåraste jag
varit med om. Men vet du? Vi släppte ju aldrig. Och om vi släppte, så fångade vi upp
varandra igen. Det måste ju betyda något. Eller?

Och jag saknar allt som är enkelt. Jag saknar verkligen de där enkla pussarna,
som mest smakade nyfikenhet. Och vi var bara glada. Känslorna var inte tunga
av alla tankar, av alla minnen. Av behov. För vi klarade ju oss utan varandra, men
vi valde att bli beroende. Vi valde ju det.

Men jag tycker ju om dig så att jag spricker, så att alla de där sömmarna
bara trasas upp. För jag behöver dig.