Life is strange.

Sitter och lyssnar på en låt en viss Love skickade en dag. Martin L. Gore. – Life is strange. Hade inte planerat att dra en lång koppling med att livet var konstigt. Jag hade inte ens reflekterat över vad det var jag lyssnade på. Orden gick inte in riktigt. Känns som om jag är rätt bra på att slå bort det som är runt omkring just nu.


Att sitta vid vårt idiotiska köksbord (om man köper ett bord för 14 papp, som det är obekvämt att sitta vid, då är idiotiskt rätt ord) och rabbla glosor mittemot en kvinna som inte gör annat än att tjata. & jag lyssnar inte längre. Jag skriker & får henne tyst för stunden. Men jag gör fortfarande inte som hon säger. Det är ungefär som att stänga en garderobsdörr som hela tiden svänger upp efter ett tag. Eller dra upp ett BH-band som glider ner nästa minut i alla fall.

 
Även om jag försöker tänka på de bra sakerna. Om jag försöker fokusera på de där ljusa stunderna, då allt var bra. Och verkligen tänka, att det ska bli så igen. (Precis som en bella instruerat) Så väger den onda känslan över. Den där hopplösa. Den som ligger precis bakom njurarna där någonstans & bara väntar på att få bli verklighet. 


Men vad som än händer. Så är det ju så, att sådana saker måste hända. Man kan fan inte genomleva ett helt liv utan att begå misstag, stora som små. Man kan inte leva ett helt liv utan att få sitt hjärta krossat, minst en gång. Eller att krossa någon annans hjärta, minst en gång.

 
Min syn på livet är ju att allting jämnar ut sig. Efter en rad motgångar kommer den där belöningen. Den som gör att alla motgångar känns små. & jag visste, jag visste att den här gången är det jag som kommer bli sårad. Den här gången kommer jag inte springa ur allt med en lättad min och helt hjärta. 


Det jag inte visste var att jag skulle lyckas dra med dig i fallet.

– slå två flugor i en smäll, det var ju så du sa? Du hade nog rätt efter allt.

 


Vi förstör varandra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback