Två nya dikter.
Jag tände ljus på mitt städade rum, brände ut en skiva med helt underbara låtar. Tog det där blocket jag säkert snott av Carla och skrev. Det resulterade i två dikter, med helt olika känslor.
En sång om rättvisa.
Hon målade väggarna randiga
och spottade på jättebäbisen
som prydde plakaten i staden
Hon drack absint och grät
över nerspolade rättigheter
Hon gick på café
och skrev poesi på servetterna
när hon egentligen
ville rädda världen
Hon viskade
We should be lovers
till cafébiträdet som tog hand
om hennes kopp med läppstift på kanten
Hon hade för länge sedan
ramlat in i hans kastanjebruna ögon
och ville helst ramla in i hans manchesterbyxor
Hon lånade gatumusikantens gitarr
spelade en sång om frihet & solidaritet
Damen med brödsmulor i fickorna
grät en stund
och kysste varsamt hennes panna när hon var klar
När hon stängt dörren till sin studentlägenhet
föll även hon i tårar
som fläckade ner den porslinsvita hyn med allergifri mascara.
Vi finns i en spegelbild.
Våra hjärtan fungerar som en kedjereaktion
ett slag ulöser ett annat
det blir dominoeffekt på pulsen den här höstnatten
och trots att vindarna blåser fritt
från ditt öppna fönster
håller du mina tår varma
Med dina fingrar över min hud
skriver du minnen på insidan av mina lår
du kysser fast små klisterlappar av förälskelse
Till och med mina fingertoppar blir vackra
i din andedräkt
du andas imma i mina ögon
och du målar sångtexter längs mina kindben
Du & Jag
är en sommardröm utan slut
en disneylåt på repeat
/n
Jag blir knäpp på dig nicole. Jag kan säga att detta är helt otroligt och att jag inte för allt i världen kan komma på hur du kan komponeran något så bra.
men det behövs nog inte. Så jag säger bara.
Damn, girl. Måla gatorna med din poesi,
detta måste alla höra.