lyckorusimagen

                            

Det är kallt att sätta ner fötterna på golvet när man vaknar och det är svårt att slita sig ifrån de där drömmarna som kunde varit verkligheten på riktigt. Det känns hopplöst när man kommer till insikt om att ingenting är sådär vackert som fasaden vill få det att se ut som. Det är egentligen onödigt att hata folk när alla blir ens bästa vänner på lördagskvällen ändå. & egentligen kan ni bara hålla käften när ni säger att ni alltid är lyckliga, för enda anledningen till att ni bäddar sängen är för att dölja de där fläckarna som ändå bara bevisar på att sminket runnit och den förtidiga utlösningen från den där mannen som var så jävla fantastisk.

Jag är inte bitter och jag bäddar inte sängen. Jag gråter så ofta att jag tappar räkningen, men jag ställer mig inte på Kinnas torg och sjunger i falsk falsett att livet alltid är underbart. Torsdagseftermiddagen blir kanske inte bättre än att man promenerar på Kinnas tomma gator och gråter över petitesserna som han i andra änden uttalar. Men likförbannat går man samma gator tillbaka för att vakna upp i den där famnen nästa kalla morgon, trots att tomheten har erövrat ytterligare bostadsrätter i magen.

Ibland vill man bara bli älskad tills man mår illa och ibland vill man bara bli lovad de där små sakerna som känns så jävla stora för stunden. Igår blev det inte riktigt så.