Söndagen med sina framtidsplaner.

Det må hända att jag är otroligt naiv emellanåt. Att lita på en människa om och om igen. Att hela tiden tro det bästa om människor. Trots att man inte behöver, eller egentligen inte borde. Men jag vill inte vara bitter. Jag vill inte vara ständigt sarkastisk. Jag vill inte vara cynisk, trots att det kan vara rätt skönt.
Så när vi ligger under ett täcke & pratar om hur vi ska uppfostra våra barn, vem som ska diska & var vi ska gifta oss någonstans. Då vill jag tro på det, när jag biter dig i halsen och skrattar över något sådär lagom fånigt.

Men att drömma över sagoslott & gemensamma telefonräkningar. Det ingår inte i samma värld som den där englandsvistelsen, flytten till den där staden & den där utbildningen, det vilda utelivet med impulser som får en att vilja kvävas i kudden morgonen därpå. Jag skulle kunna skriva upp människors namn på färgglada post-it lappar & alltid ha dem i fickorna. Men det är ju inte riktigt samma sak.



Innan jag faktiskt vet ordet av det, så kommer de där naiva drömmarna krocka med verkligheten. Jag kommer komma till en punkt där det är dags att välja. Vilket som jag känner är viktigast i mitt liv. När jag var tolv år visste jag vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag skulle bli barnläkare eller advokat. Jag kunde ju göra allting, visst mamma? Jag kunde bestämma själv, det viktigaste var bara att ta utbildningen på allvar. Skolan skulle alltid komma i första hand. Visst blev vi alla nöjda när det stod inringat ett MVG på varenda prov i högstadiet? Men de där planerna om barnläkare försvann sakta. Jag växte ett par kilo, i både tanke&form och jag antar att livssynen förändrades.

Så som det ser ut nu, är ju att jag ska komma härifrån så fort som möjligt. Ett flyg till England, för att klara mig själv. För att inte fastna. Ett flyg hem ett år senare. Ett par koppar kaffe med vänner som bytt hårfärg och pojkvän. En buss till en annan stad. En fin utbildning, med hopp om en bra framtid. Ett leende & kanske några koppar kaffe & sen alla de där tentorna. Stjärnor&applåder, för nu lever jag mitt liv. Nu skapar jag en finfin grund.

Att hamna på snickarn i en etta med en skrikande unge & någon kinnabo till pappa, det är ju skräcken. Visst?

Kommentarer
Postat av: karolina.

japp. det är det.

2007-01-21 @ 23:21:23
Postat av: Bella.

Sen är det ju inget fel på snickaren klart;)

Men jo.
Jag skrev mitt mardrömssenario här om dagen..Och det är läskigt.
Men jag ser ljusa ting för dig fröken, och jag vet att du har ambitonerna att uppnå dina livsöden!

2007-01-26 @ 13:46:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback