Dag-och-natt-lampa.
Det känns som om saker förändras. Ja, det känns som om jag är med om en förändring, samtidigt som jag i sekunden senare, känner att jag står absolut still. (Vilket jag ägnade hela förra inlägget till att förklara.) Kanske är det för att mina vänner smått gör en kärleks-revolution? Att en av de kvinnorna känns helt annorlunda för världen, då hon ställer sig på egna ben, helt utan problem. Inte ens jag, som är hemskt dålig på att ge komplimanger, kan förneka att det gnistrar om henne. Jag blir både fascinerad & sådär stolt. Och sen mitt ibland samtal om mörka skådespelare och småflörter, så slås jag hårt i magen, av någon slags saknad. Jag vet att det hänt flera gånger, men det känns mest när man det där hålet fylls upp igen, när man så väl märker vad man varit utan.
Sitta och känna sig både liten och sentimental en söndagskväll, till ljudet av tv-spel, kan framkalla en hel massa tankar. Att sitta i en nästan tom biosalong i skene, se en svensk tragik-komisk långfilm och helt plötsligt få en godis kastad i huvudet, kan mycket väl framkalla nostalgitankar. Vilket det självklart gjorde. Men jag är på tok för trött för att i detalj berätta om alla de där mellanstadiediscona, tryckarlåtarna, popcornen & gelefrisyrerna.
Jag kan lätt tro att vissa tänker mer än andra. En del människor tänker nog väldigt begränsat, medan andra kan fundera i timtal på saker som de förstnämnda aldrig ens skulle kunna snudda vid. Jag är ju en sådan person som tycker att personer som ägnar sig åt denna krävande tankeverksamhet, är attans intressanta. Samtidigt som man ibland kan döda för att umgås med någon som bara betraktar livet, som något enkelt. Någon som inte har teorier om att inget är som det verkar vara, och de saker som är precis som de verkar vara är bara en slags illusion om något som skulle kunna vara exakt likadant, fast annorlunda. Ni fattar? (Eller rättare sagt, antagligen förstår ni inte ett skit, men det var det jag ville komma fram till.)
Anledningen till att jag ens skrev det stycket, var att jag sitter bredvid ett akvarium. När jag slängde ett öga på akvariet, slogs jag av en tanke jag ofta tänker. Jag tänkte berätta den.
Det finns även en soffa i samma rum, och rätt ofta så ligger jag i den soffan och stirrar in i akvariet. (Jag brukar studera de fula små sugfiskarna som är tryckta mot glaset. För de är verkligen fula!) Hursomhelst så finns det en slags timer i det här akvariet, då lampan släcks. Den officiella dag-och-natt lampan. När lampan släcks så simmar de små fiskarna och sover i växterna på botten. MEN. (och nu till min slutkläm) Ibland så simmar fisk-gänget & sover innan lampan släcks. Hur kan ett trettiotal fiskar bara bestämma sig, alla på en gång, att nu skall vi sova? Även om daglampan är tänd? Är det ledar-fisken som bestämmer det? Känner fiskar möjligtvis grupptryck? Jag kan bara inte förstå vad som styr de små primitiva fisk-djuren. De har ju en människobyggd, hemskt smart dag-och-natt-lampa, men de väljer att trotsa den & somna före apparaten säger att nu är det natt.
Jag tror att min dag-och-natt-lampa viskar att jag ska pussa bort josef från tv-spelet, för att sedan kunna somna bredvid min bältros-sjuke man. & jag är ju inte som ett sådant där revolutionärt fisk-djur, som skulle våga trotsa den heliga apparaten.
GODNATT.
Kommentarer
Trackback