Kärleksfilosofier - för sista gången den här våren.
Jag är befinner mig i något slags förundrat tillstånd. Jag har kommit till en hel del insikter som jag har blundat för förut. Men nu när jag märker att saker går, bara man gör det. Bara man inte tvivlar på allt man gör. Jag tar ifatt en hel del nu mot slutet & det ger en underbar kick att lämna in saker. Jag är medveten om att jag förlorar en del betyg som jag annars borde fått, men vad är väl det mot det stora hela? Mitt snitt kommer vara helt okej när jag går ut i alla fall.
Egentligen är det inte det jag är förundrad över. (& jag måste verkligen lära mig att lämna skolan utanför någon himla gång.) Nej, jag är förundrad över livet i sig. Jag är förundrad över det senaste året, över var jag befinner mig nu & vad som verkligen kommer att hända den här sommaren. Det mest underbara med alltihop är att jag inte bryr mig särskilt mycket, jag tar det som det kommer & lever för första gången med filosofin att det kommer att ordna sig. Hur det än blir.
Om något verkligen är meningen. Då tror jag att det blir så i slutändan. Men somsagt, man kan nog välja att styra det lite. Byta spår med tåget, eller hur var det du sa?
Jag tror att hjärtat är ens bästa vägledare, människorna borde låta hjärtat styra lite oftare. I vilket fall som helst så borde man lyssna till vad man verkligen vill & inte till alla dessa borde.
Kan vi inte alla bara sluta fråga varandra om vad vi borde göra? Innerst inne vet man ju själv vad man verkligen vill. Det kanske verkar vara en omöjlig väg, att just göra som man vill, risken för att bli sårad kanske i många fall är större. Jag förespråkar alltid att man skall ta vara på sitt hjärta, akta sig för att bli bränd. Men om man inte tar några risker, då kommer man aldrig finna den där kärleken med stort K. Kärlek handlar ju i många fall om att våga.
& för första gången är jag nog trött på att analysera. Jag har släppt taget om allvaret nu. För sommaren är nära & det luktar gräs. Om två veckor åker jag till hultsfred för tredje gången & det ska bli underbart.
Egentligen är det inte det jag är förundrad över. (& jag måste verkligen lära mig att lämna skolan utanför någon himla gång.) Nej, jag är förundrad över livet i sig. Jag är förundrad över det senaste året, över var jag befinner mig nu & vad som verkligen kommer att hända den här sommaren. Det mest underbara med alltihop är att jag inte bryr mig särskilt mycket, jag tar det som det kommer & lever för första gången med filosofin att det kommer att ordna sig. Hur det än blir.
Om något verkligen är meningen. Då tror jag att det blir så i slutändan. Men somsagt, man kan nog välja att styra det lite. Byta spår med tåget, eller hur var det du sa?
Jag tror att hjärtat är ens bästa vägledare, människorna borde låta hjärtat styra lite oftare. I vilket fall som helst så borde man lyssna till vad man verkligen vill & inte till alla dessa borde.
Kan vi inte alla bara sluta fråga varandra om vad vi borde göra? Innerst inne vet man ju själv vad man verkligen vill. Det kanske verkar vara en omöjlig väg, att just göra som man vill, risken för att bli sårad kanske i många fall är större. Jag förespråkar alltid att man skall ta vara på sitt hjärta, akta sig för att bli bränd. Men om man inte tar några risker, då kommer man aldrig finna den där kärleken med stort K. Kärlek handlar ju i många fall om att våga.
& för första gången är jag nog trött på att analysera. Jag har släppt taget om allvaret nu. För sommaren är nära & det luktar gräs. Om två veckor åker jag till hultsfred för tredje gången & det ska bli underbart.
Dansa älskling. Snurra ifatt med världen!
Lite småtokig inledning, för det hör väl inte till vanligheterna att jag känner mig som en clown i svart sidenklänning.
Egentligen är jag bara inklämd bland försenade skoluppgifter & en hel del måsten. Det positiva är att det inte kan nå mig på samma sätt som förut. Någonstans i höstas sprang jag rätt in i tegelväggen med alla mina böcker, uppsatser, rapporter & mattetal. Allt flög åt alla håll & jag hamnade på marken. Men efter det, lärde jag mig att behålla det där filtret, muren runt omkring mig. Stressen studsar på utsidan, men når inte riktigt ända in längre.
(Förresten är jag trött på att skriva om den här ständiga stressen. Det ämnet är härmed färdigresonerat om.)
Men förutom stressmonstrena, så är det mest skor, hår, kläder & sommarplaner som susar omkring i huvudet på mig. De där ytliga det-är-snart-sommar-tankarna, som samtidigt är väldigt sköna i sin enkelhet.
& så måste jag passa på att tacka alla underbara party-folk i vår klass, som gjort de senaste veckorna till skratt & lättsamhet. I mitt stilla sinne känner jag ändå nu att det kan bli lite för mycket av det goda, så den här lördagen nöjer jag mig med tyskaplugg & ett besök på The Rock. Jag har hört att det skall befinna sig en hel del läckert musikfolk där borta & jag tror att det blir en av de bästa kvällarna.
Jag antar att jag får ta mig i kragen & dra fram blocket med. Så att vi får en recension till nästa veckas ungdomsspalt. Nog känns det som om jag inte bidragit så mycket, även om det varit positiva reaktioner på "Fröken Förjävlig" den här veckan. Det har nästan peppat så pass mycket att jag känner för att skriva lite på min poesi igen. Den har inte ens legat på hatthyllan, utan mest under skostället. (Långt in bland gruset & myrgångarna.)
(jag har nya skor)
Jag känner mig positiv till världen runt knuten, jag tror inte att några motgångar kan få mig att tappa den där blå himlen & alla puffiga molnen som finns i min mage. Någonstans tar det stopp & allting vänder om. Man slutar stirra ner i asfalten & man släpper de där tunga tankarna. Det behöver inte vara så svårt & det har jag lyckats övertyga mig själv om. Så släpp det där som tynger, märk att det snurrar på, världen snurrar fortfarande & man har fortfarande inte korsat alla gränser. Även om morgondagen verkar bli exakt som igår, så är det inte så. Om man tänker sådär naivt att varje dag är en ny lucka i adventskalendern, så blir allting mycket mer spännande.
Jag lever för imorgon. & vi lär dansa in i varandra på sommarens festivaler.
Pappershjärta & strössel på glassen.
Vi kanske borde sluta tänka & bara leva istället. Det räcker med att vara lycklig.
Världen har bestämt sig för att regna sönder & samman. Skolan har bestämt sig för att suga ut livslusten & framkalla ständig huvudvärk. Vännerna har bestämt sig för att fylla 18 & dra ut på äventyr. Jag själv har inte fattat ett endaste beslut mer än att jag skall hålla ut till Hultsfred. Jag har trasslat in mig i tankar & snavar omkring. Dock är jag fast besluten om att så fort sommaren är här, så kommer jag komma in i mitt riktiga jag. Då jag bara vill leva enkelt, lyckligt & fritt.
Då jag inte behöver någon på andra sidan sängen & de gångerna som någon hamnar där, så är det bara för skojs skull. För den här någon kan vara vemsomhelst & därför kan jag ersätta platsen med vemsomhelst annan. Förresten så funkar det bra att ligga diagonalt & krama kuddar också, det är en fin syssla.
& mitt nya soundtrack till regnfilosofierna har blivit Jim Gândara. Så jag vet inte, kanske är det lättare att förstå min sinnesstämning om ni kikar in på hans myspace & lyssnar på hans två låtar som han har där. Den mannen är hemskt söt&trevlig.
Ikväll bär det av till skenelandet. Världens finaste djungelkvinna har bestämt sig för att bli vuxen & skall fira det med vänner & bål. Grattis kompis!
Världen har bestämt sig för att regna sönder & samman. Skolan har bestämt sig för att suga ut livslusten & framkalla ständig huvudvärk. Vännerna har bestämt sig för att fylla 18 & dra ut på äventyr. Jag själv har inte fattat ett endaste beslut mer än att jag skall hålla ut till Hultsfred. Jag har trasslat in mig i tankar & snavar omkring. Dock är jag fast besluten om att så fort sommaren är här, så kommer jag komma in i mitt riktiga jag. Då jag bara vill leva enkelt, lyckligt & fritt.
Då jag inte behöver någon på andra sidan sängen & de gångerna som någon hamnar där, så är det bara för skojs skull. För den här någon kan vara vemsomhelst & därför kan jag ersätta platsen med vemsomhelst annan. Förresten så funkar det bra att ligga diagonalt & krama kuddar också, det är en fin syssla.
& mitt nya soundtrack till regnfilosofierna har blivit Jim Gândara. Så jag vet inte, kanske är det lättare att förstå min sinnesstämning om ni kikar in på hans myspace & lyssnar på hans två låtar som han har där. Den mannen är hemskt söt&trevlig.
Mitt hjärta har fått sina små brännmärken. Man får nog lära sig att skydda det lite mer, lite bättre. Man får helt enkelt inte vara så öppen & tro att folk kommer vara lika rädda om det, som man själv är. Tillslut har man blivit så sårad & upptrasad i sömmarna, att man aldrig lämnar ut det igen. Jag vill inte bli en sån person, någonsin.
Ikväll bär det av till skenelandet. Världens finaste djungelkvinna har bestämt sig för att bli vuxen & skall fira det med vänner & bål. Grattis kompis!
Vi borde sjunga igen.
Det är torsdagkväll & det känns precis som om det hade varit en grå söndag. Det är mörkt, huset är tomt & det regnar ute. De senaste nätterna när jag somnat i sängen, har jag gjort det med en slags lättnad. För det kändes annorlunda till slut & jag märkte att sommaren faktiskt var närmare än jag trott. Det är inte lätt att märka saker när man går & stirrar i marken.
Hela den där inställningen kan falla ganska platt om man bara hamnar i en dag som den här. Ingenting går så som man planerat upp timmarna & deras händelseförlopp. De bakfulla vännerna gick hem, en efter en. Kvar blev jag bland disk & annan skit. Det hade ju fungerat jättebra om jag tog allt det där med leendet som har suttit på mina läppar de här dagarna. Men jag gjorde ju dessvärre inte det.
Jag hade velat sitta på en filt under ett körsbärsträd. Tävla om vem som kan spotta kärnorna längst. Vara barbent & känna knäskålarna mot varandra. Sånt som är så jobbigt när man ska somna. Lägga mig platt på rygg, se upp bland grenarna & skymta en blå kvällshimmel där uppe. Andas sommar & skratta som om man faktiskt hade glömt att kylan kommer att komma igen. Som om man aldrig upplevt de ensamma nätterna & monstren under sängen.
Kan vi inte göra det?
Hela den där inställningen kan falla ganska platt om man bara hamnar i en dag som den här. Ingenting går så som man planerat upp timmarna & deras händelseförlopp. De bakfulla vännerna gick hem, en efter en. Kvar blev jag bland disk & annan skit. Det hade ju fungerat jättebra om jag tog allt det där med leendet som har suttit på mina läppar de här dagarna. Men jag gjorde ju dessvärre inte det.
Jag hade velat sitta på en filt under ett körsbärsträd. Tävla om vem som kan spotta kärnorna längst. Vara barbent & känna knäskålarna mot varandra. Sånt som är så jobbigt när man ska somna. Lägga mig platt på rygg, se upp bland grenarna & skymta en blå kvällshimmel där uppe. Andas sommar & skratta som om man faktiskt hade glömt att kylan kommer att komma igen. Som om man aldrig upplevt de ensamma nätterna & monstren under sängen.
Kan vi inte göra det?
Dimmiga gator med bubblor i magen.
Jag vaknade upp. & jag ska berätta hur det gick till.
Efter tredje glaset vin, så behövde jag inte tänka på vad jag aldrig mer skulle få. Jag kunde fokusera på vad som faktiskt väntade, så snart jag kom bort ifrån min säng & alla tårfläckade lakan. På något sätt så vidgades synen och jag fick mängder av nya intryck. Det var inte direkt konkreta saker, som läckra underarmar & doften av en favoritparfym. Känslorna jag hade, blev jag kapabel att tolka på ett helt annat sätt. Jag fick inte kramp i magen av att tänka på att du hade en självklar plats i min säng, som du aldrig skulle komma tillbaka till.
(Jag tror inte att jag borde skriva du till någon som inte läser, men det är enklare än att skriva i tredje person.)
Den platsen i sängen är tom. När jag inte ligger diagonalt i min säng, vilket ofta inträffar i och för sig. Det blev ytterligare glas vin & jag märkte att jag uppskattade ost. Efter att tjutit i soffan när The Ark spelade, ramlade vi ut på Göteborgs gator & det kändes som en lättnad. Jag stötte på den där underliga helgon-mannen, pussade en sjöman på munnen & drack en förbjuden öl. Några telefonsamtal från en Mattis, några missade. Det blev en trevlig kväll, men det var ju inte bara det. Det var en sån kväll som blev en vändpunkt. Något hände & jag vaknade upp annorlunda än jag vaknat morgonen innan. Jag har inte gråtit & jag har inte saknat med krampen i magen.
Fortfarande är jag rädd för veckorna & helgerna. Rädd för att ramla tillbaka, snubbla, slå mig.
Jag har ramlat omkring på ledsna gator förut, om jag ska ramla mer, då ska det definitivt vara på de lyckliga.
Så nu vet ni.
Efter tredje glaset vin, så behövde jag inte tänka på vad jag aldrig mer skulle få. Jag kunde fokusera på vad som faktiskt väntade, så snart jag kom bort ifrån min säng & alla tårfläckade lakan. På något sätt så vidgades synen och jag fick mängder av nya intryck. Det var inte direkt konkreta saker, som läckra underarmar & doften av en favoritparfym. Känslorna jag hade, blev jag kapabel att tolka på ett helt annat sätt. Jag fick inte kramp i magen av att tänka på att du hade en självklar plats i min säng, som du aldrig skulle komma tillbaka till.
(Jag tror inte att jag borde skriva du till någon som inte läser, men det är enklare än att skriva i tredje person.)
Den platsen i sängen är tom. När jag inte ligger diagonalt i min säng, vilket ofta inträffar i och för sig. Det blev ytterligare glas vin & jag märkte att jag uppskattade ost. Efter att tjutit i soffan när The Ark spelade, ramlade vi ut på Göteborgs gator & det kändes som en lättnad. Jag stötte på den där underliga helgon-mannen, pussade en sjöman på munnen & drack en förbjuden öl. Några telefonsamtal från en Mattis, några missade. Det blev en trevlig kväll, men det var ju inte bara det. Det var en sån kväll som blev en vändpunkt. Något hände & jag vaknade upp annorlunda än jag vaknat morgonen innan. Jag har inte gråtit & jag har inte saknat med krampen i magen.
Fortfarande är jag rädd för veckorna & helgerna. Rädd för att ramla tillbaka, snubbla, slå mig.
Jag har ramlat omkring på ledsna gator förut, om jag ska ramla mer, då ska det definitivt vara på de lyckliga.
Så nu vet ni.
Ikväll vaknar jag upp.
Jag har svårt för att förklara hur jag tänker. Det är ungefär som att vandra omkring i en mardröm, som man verkligen inte kan ta sig ur. Det är inte bara att nypa sig i armen & vakna brevid någon annans varma tår. För jag befinner mig alldeles just här. Jag skulle vilja stanna upp världen, trycka på stopp-knappen & ropa att det här är fel. Det här är helt fel! Vi måste spola tillbaka och ordna upp det. Allting kan inte rulla på som vanligt, dagarna, helgerna, veckorna kan inte bara fortsätta. Jag måste ändra, börja om, spela upp, få det på rätt spår. Jag är på väg att ta helt fel väg, även om det är den enda riktiga.
Det gör ont att förstå att man faktiskt har blivit lämnad, så som man lämnat folk bakom sig så många gånger. Jag har gjort det utan att känna mer än lite medlidande. Medlidande är så jävla lindrigt om man jämför med sitt egna lidande. Så egoistiskt, men precis så känner jag. Men jag sitter här, regnet öser ner, skoluppgifterna ramlar över mig och jag är helt maktlös. För att orka fortsätta så måste man komma till ett slags accepterande, men hur ska man kunna acceptera en verklighet som man bara vill vakna upp ifrån?
Antagligen är det bra att få känna det här känslan. Man tycker kanske att man har gått igenom så mycket, man har gråtit ögonen svullna förut. Man aldrig någonsin har jag känt såhär. Lika naivt som det är att tro att det kommer ordna sig, lika naivt är det att tro att man aldrig kommer gå igenom något värre. Det känns ynkligt! Jag kan tänka med förnuftet på högra axeln i ena stunden, samtidigt som jag kan vara bortom allt förnuft & förstånd andra sekunden.
Det känns som om jag spricker, men det är bara att bita ihop & gå vidare.
Fan, det är inte lätt.
Det gör ont att förstå att man faktiskt har blivit lämnad, så som man lämnat folk bakom sig så många gånger. Jag har gjort det utan att känna mer än lite medlidande. Medlidande är så jävla lindrigt om man jämför med sitt egna lidande. Så egoistiskt, men precis så känner jag. Men jag sitter här, regnet öser ner, skoluppgifterna ramlar över mig och jag är helt maktlös. För att orka fortsätta så måste man komma till ett slags accepterande, men hur ska man kunna acceptera en verklighet som man bara vill vakna upp ifrån?
Antagligen är det bra att få känna det här känslan. Man tycker kanske att man har gått igenom så mycket, man har gråtit ögonen svullna förut. Man aldrig någonsin har jag känt såhär. Lika naivt som det är att tro att det kommer ordna sig, lika naivt är det att tro att man aldrig kommer gå igenom något värre. Det känns ynkligt! Jag kan tänka med förnuftet på högra axeln i ena stunden, samtidigt som jag kan vara bortom allt förnuft & förstånd andra sekunden.
Det känns som om jag spricker, men det är bara att bita ihop & gå vidare.
Fan, det är inte lätt.
Det smakar som om jag förlorat
kriget mot mig själv
en atombomb och alla pussmärken är borta
jag raderade ut dig & alla dina knäskålssoldater
kanske om jag färgar håret i olika nyanser
om jag kysser kalla fönsterrutor
jag andas aceton & virvlar i duntäcken
kanske märker du någon annans lukt
på mina nyckelben
för mina minnen av dig är ju raderade
från en sjuttiotalsradio mumlar någon krigskoder
en kall novemberdröm mörkläggs och jag
vill ha dig i mig ikväll
jag vill kyssa dina skulderblad och gråta
i ett öppet fönster
du kan få lukta på mitt aceton
& virvla i mina duntäcken
men lova att aldrig känna
för det är varken du eller jag värda
Inga ord, bara känslan.
Jag är livrädd för att bilarna ska köra i en vattenpöl alldeles intill där jag går. (Ja, sånt som resulterar i att jag blir helt nerstänkt & har nära till gråten) Jag är rädd för att inte riktigt veta vad jag ska göra efter att jag bäddat sängen & lagt på det där nya lila överkastet (på min säng som rymmer två) & puffat till kuddarna.
Idag la jag mig platt på sängen & stirrade upp i taket. Jag tänkte på de positiva sakerna i mitt liv, flugan som hela tiden flög in i rutan, de negativa sakerna i mitt liv, regnet & vad i helvete jag skulle göra i min säng. (som rymmer två)
Jag såg på två avsnitt av sex and the city, förbannade den där kärleken & blev sugen på kaffe. Sen gick jag ner & satte Malins låt på repeat. När elias sen skrev och frågade vad jag skulle göra alldeles just nu, kom jag med ett tafatt svar om att plugga. Han bad mig följa med till storstaden & sälja ett par skor till någon snubbe i ett hörn på Järntorget. Ett vanligt Nicole-svar skulle vara nekande, jag sitter hellre & tänker på flugor & sprickor i taken än följer med sin kära reggaevän till Göteborg. Men något har förändrats i mig, jag ser saker lite klarare nu. Jag märker de lila bladen på vårt japanska körsbärsträd, jag känner doften av blött gräs & jag märker regndropparna på mina kinder.
Jag har sett upp & lagt märke till världen runt omkring. Det finns fler saker än dina nyckelben att lukta på.
(Jag åkte med elias, trots att jag inte ätit ordentligt på flera dagar & var yr i huvudet. Nu är jag hemma med en ny skiva & sushi i magen. Tack elias.)
Idag la jag mig platt på sängen & stirrade upp i taket. Jag tänkte på de positiva sakerna i mitt liv, flugan som hela tiden flög in i rutan, de negativa sakerna i mitt liv, regnet & vad i helvete jag skulle göra i min säng. (som rymmer två)
Jag såg på två avsnitt av sex and the city, förbannade den där kärleken & blev sugen på kaffe. Sen gick jag ner & satte Malins låt på repeat. När elias sen skrev och frågade vad jag skulle göra alldeles just nu, kom jag med ett tafatt svar om att plugga. Han bad mig följa med till storstaden & sälja ett par skor till någon snubbe i ett hörn på Järntorget. Ett vanligt Nicole-svar skulle vara nekande, jag sitter hellre & tänker på flugor & sprickor i taken än följer med sin kära reggaevän till Göteborg. Men något har förändrats i mig, jag ser saker lite klarare nu. Jag märker de lila bladen på vårt japanska körsbärsträd, jag känner doften av blött gräs & jag märker regndropparna på mina kinder.
Jag har sett upp & lagt märke till världen runt omkring. Det finns fler saker än dina nyckelben att lukta på.
(Jag åkte med elias, trots att jag inte ätit ordentligt på flera dagar & var yr i huvudet. Nu är jag hemma med en ny skiva & sushi i magen. Tack elias.)
Tom.
Jag skriver mest för att slippa läsa det där inlägget om & om igen. Fyllt av förhoppningar & positiva tankar. Allt det där jag intalat mig själv om gång på gång innan jag somnar bland obekväma kuddar. Tankarna som virvlar omkring i huvudet, samtidigt som tårarna sprutar. Trots alla ord igårkväll, trots att det var så klart. Så ville jag bara inbilla mig att det ordnar sig. Imorgon när vi vaknar inslingrande i varandra, jag i din famn, så kommer alla tvivel vara ur vägen. Vi skulle ha gömt våra ansikten djupt ner i dunkuddarna & blundat för allt.
Ibland känner jag mig bara så otroligt dum.
Ibland känner jag mig bara så otroligt dum.