lyckorusimagen

                         
Lite småtokig inledning, för det hör väl inte till vanligheterna att jag känner mig som en clown i svart sidenklänning.
Egentligen är jag bara inklämd bland försenade skoluppgifter & en hel del måsten. Det positiva är att det inte kan nå mig på samma sätt som förut. Någonstans i höstas sprang jag rätt in i tegelväggen med alla mina böcker, uppsatser, rapporter & mattetal. Allt flög åt alla håll & jag hamnade på marken. Men efter det, lärde jag mig att behålla det där filtret, muren runt omkring mig. Stressen studsar på utsidan, men når inte riktigt ända in längre.

(Förresten är jag trött på att skriva om den här ständiga stressen. Det ämnet är härmed färdigresonerat om.)

Men förutom stressmonstrena, så är det mest skor, hår, kläder & sommarplaner som susar omkring i huvudet på mig. De där ytliga det-är-snart-sommar-tankarna, som samtidigt är väldigt sköna i sin enkelhet. 
    & så måste jag passa på att tacka alla underbara party-folk i vår klass, som gjort de senaste veckorna till skratt & lättsamhet. I mitt stilla sinne känner jag ändå nu att det kan bli lite för mycket av det goda, så den här lördagen nöjer jag mig med tyskaplugg & ett besök på The Rock. Jag har hört att det skall befinna sig en hel del läckert musikfolk där borta & jag tror att det blir en av de bästa kvällarna.

Jag antar att jag får ta mig i kragen & dra fram blocket med. Så att vi får en recension till nästa veckas ungdomsspalt. Nog känns det som om jag inte bidragit så mycket, även om det varit positiva reaktioner på "Fröken Förjävlig" den här veckan. Det har nästan peppat så pass mycket att jag känner för att skriva lite på min poesi igen. Den har inte ens legat på hatthyllan, utan mest under skostället. (Långt in bland gruset & myrgångarna.)

(jag har nya skor)

Jag känner mig positiv till världen runt knuten, jag tror inte att några motgångar kan få mig att tappa den där blå himlen & alla puffiga molnen som finns i min mage. Någonstans tar det stopp & allting vänder om. Man slutar stirra ner i asfalten & man släpper de där tunga tankarna. Det behöver inte vara så svårt & det har jag lyckats övertyga mig själv om. Så släpp det där som tynger, märk att det snurrar på, världen snurrar fortfarande & man har fortfarande inte korsat alla gränser. Även om morgondagen verkar bli exakt som igår, så är det inte så. Om man tänker sådär naivt att varje dag är en ny lucka i adventskalendern, så blir allting mycket mer spännande.

Jag lever för imorgon. & vi lär dansa in i varandra på sommarens festivaler.