Vi borde sjunga igen.

Det är torsdagkväll & det känns precis som om det hade varit en grå söndag. Det är mörkt, huset är tomt & det regnar ute. De senaste nätterna när jag somnat i sängen, har jag gjort det med en slags lättnad. För det kändes annorlunda till slut & jag märkte att sommaren faktiskt var närmare än jag trott. Det är inte lätt att märka saker när man går & stirrar i marken.

Hela den där inställningen kan falla ganska platt om man bara hamnar i en dag som den här. Ingenting går så som man planerat upp timmarna & deras händelseförlopp. De bakfulla vännerna gick hem, en efter en. Kvar blev jag bland disk & annan skit. Det hade ju fungerat jättebra om jag tog allt det där med leendet som har suttit på mina läppar de här dagarna. Men jag gjorde ju dessvärre inte det.

Jag hade velat sitta på en filt under ett körsbärsträd. Tävla om vem som kan spotta kärnorna längst. Vara barbent & känna knäskålarna mot varandra. Sånt som är så jobbigt när man ska somna. Lägga mig platt på rygg, se upp bland grenarna & skymta en blå kvällshimmel där uppe. Andas sommar & skratta som om man faktiskt hade glömt att kylan kommer att komma igen. Som om man aldrig upplevt de ensamma nätterna & monstren under sängen.

Kan vi inte göra det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback