lyckorusimagen

Det är så mycket som promenerar omkring i mig att jag spricker litegrann. Det är konstigt hur världen kan se ut på ett visst sätt, för att sedan förändras och erövras av något dåligt, en stämning, känsla som tar över och utplånar. Jag är en glad människa, det är jag. Jag ler när jag ska och ibland när jag inte ska, men mest för att jag vill. Det känns skönt att le. Men jag tenderar till att tänka för mycket.
Att sitta ensam i sin källare, vifta med tån som sticker ut ur hålet på strumpan och pilla extra med tungan på ett speciellt ställe i munnen, nästan överdrivet koncenterat. För att sedan bita ihop några gånger och tycka att tänderna måste ha flyttat på sig inatt, för så här har de inte känts förut.

Egentligen kan jag säga det direkt. Jag hatar att vara ensam. Jag hatar att lyssna låtar på repeat, gå igenom saker tusen gånger i huvudet, vilja skriva, stirra på en blinkande markör. Vara nollställd och helt felställd.

Jag kan blunda och andas i geometri. Jag kan älska min säng fast jag hellre skulle vilja sitta på ett gungande tåg som verkar spåra ur i vilken sekund som helst, men det hade inte spelat någon roll för då är vi två och samtalet kunde bli hur långt som helst, eller aldrig ens börja.

Jag saknar sommaren och livet utanför ekorrhjulet jag förtvivlat snurrar omkring i.
Vi kan promenera under stulna paraplyer med fötterna upp och huvudet ner, för
det är ju bara fantasin som sätter gränserna. Eller hur var det nu det stod på sidan
10 i den där sagoboken? Eller var den en bok, det kanske bara var en saga. Och
vissa sagor är mer verkliga än livet själv.