Jag vet en pojke som ramlade ner i sin egen minneslucka
Vi springer härifrån nu. Bort från ekande minnen, ruttna platser och människorna som rymmer något gemensamt förflutet, de svarta hålen. Jag vill springa genom staden, genom soluppgången och förbi havskatterna. Jag vill klättra på stegar tills jag når månen och jag vill fort, fort ner igen. Så fort att stjärnorna i trådarna känns på riktigt. Så fort att sjukdomarna på löpsedlarna känns på riktigt. Jag vill leva igen, jag vill dö igen. Jag vill hinna plocka alla gerberor och ställa i ditt kök, innan bordet hinner ruttna och taket öppna sig.
Mardrömmarna är inte längre bort än slutna ögonlock. Äventyret och undergången. Himlastormen och höstlöven. En dag är jag den som virvlar bort och slutar se världen genom den rätta linsen. Kanske är det under haven jag hittar mina svar.
Kommentarer
Postat av: M
Älskar dina ord.
Postat av: Tingeling
Ibland är du sådär underbar att jag ryser av välbehag, av att få vara din vän!
Postat av: Mikaela
Jag har frågestund just nu så gå gärna in och fråga någonting :)
Postat av: Nicole
M: Tack. Gånger tusen.
Tingeling: Du kan vara underbar! Både i kommentarsfältet och under filten på bakis-söndagarna. (trots att det var länge sen vi hade en ordentlig bakis-söndag ihop.)
Mikaela: Jag sitter lite och undrar varför jag skulle vilja fråga dig om någonting alls. Vem du nu än är.
Trackback