lyckorusimagen

Tvålskummet i badkaret liknade ett foster. Ett skört foster, precis nedanför mina bleka fötter. Vattnet fick huvudet att rotera och det snurrade in i den egna kroppen. Precis som om den lilla varelsen bröt sin nacke. På samma sätt vred sig ångesten i mig och jag spolade vatten över det som var kvar. Skummet upplöstes men resten ville inte släppa taget.

Jag sitter på ett tåg som tar mig söderut. Landskapet utanför fönstret skvallrar om att livet kan tyckas enklare, ju slätare kullarna blir. Ju grönare fälten ter sig och ju fler röda torp som uppenbarar sig. Men flicka lilla, tro inte att dina spöken lämnar dig för att du lämnar staden. Ingenting försvinner, ingenting släpper taget. Tågbiljetten vittnar om att det finns en famn att försvinna in i. Och jag kan försvinna in, förbi revbenen, snudda förbi hjärtat. Men det finns alltid en väg ut. Och om jag inte kommer ut på andra sidan, kvävs jag. Ingen kan leva bakom sluten hud.

Det är en nära döden upplevelse att färdas förbi någon annans hjärta. Men om du klarar dig levande, är livet på andra sidan ryggraden något vackert. Och jag ser ingen annan väg, än in under huden.

Fiskmåsarna cirkulerar över fabrikshusen och jag placerar fingret över läpparna. Tyst. Var tyst och lyssna på rösten som viskar. Lyssna på hudens vibrationer och håll andan. Andas in vingslagen. Och märk, att det finns någon som uppskattar dina leenden, det finns en själ som gör allt för att svepa över dina nervtrådar. Beröra dig när du är som mjukast. Vakna. Torka drömmarna från kinderna och fly inte i tanken. Stanna kvar och lev ut varenda sekund.

Spara ögonblicket i handflatan.