Jag minns regnet i december

Det var en torsdagsnatt förra höstvintern. Jag satt högupplöst i tårar och rev lite tapet av väggen. Stillsamt kaos. Jag längtade bort, till uppsalastjärnor och bröstkorgsbrus. Jag var trött på att vara ensam, jag ville inte slicka gamla sår något mer. Tyghjärtat var färdiglappat och det gjorde inte längre ont. Jag var bara lite skör, som man lätt blir om natten. Det var säkert något sorgligt filmslut och lite hjärtskärarmusik inblandat också. Ni vet hur det är.                                                                               
Då fick jag plötsligt en stark känsla av att jag skulle torka mascara-spillet, dra på mig stövlarna och skinnjackan, den storstickade mössan och försiktigt lämna lägenheten. Det fanns en plats jag borde vara på och den platsen var inte det beigeblommiga rummet med den lilla teven. Regndroppar i luften, men jag blev inte särskilt blöt av den korta promenaden till vagnen. Några vilsna själar vid torget, ett tystpromenerande par och tre deciliter stjärnor utspridda över himlen. Fläckvis, ensligt.                                                                                                                                                                              
Sista vagnen hade redan gått, men det spelade inte så stor roll. Jag började gå. Förbi grå byggnader, nerklottrade bänkar, dansbanan och likkistorna till lägenhetshus. Det var nattljus och blöta löv. I huvudet pågick en monolog. En ekande, högljudd, viskande monolog. Från ett fönster hörde jag någon skrika, om förtroende och ansvar. Om blöta kinder och våta nätter. Allt det sorgliga med kärleken rymdes i ett förtvivlat utrop. Det var inte smärtan jag saknade, men jag visste att den inte gick att undkomma. Och det finns något ljuvt i att gå sönder. Man vet att nu kommer jag inte längre ner än såhär. Det är bottensanden jag känner under fingrarna och inte ens vågorna har haft kraften att forma den. This is it.                                                                                                                         
Det var något annat jag längtade efter. Jag visste precis vad det var och jag hittade det. Förra hösten blev jag förälskad. Jag blev förälskad i blickar, brev, varma händer, mörka hedar, kalla golv, öppna brasor, och lång väntan. Jag blev förälskad i tanken på att kärlek inte dör. Det finns en plats där ordet evighet har en betydelse. Allt det där existerar. Jag hittade det mellan pärmarna. I romanen, i 1800-talskärleken. För inget är så vackert.                                                                       
Tillslut föll regnet från sin stilla plats i luften. Känslan av att den här natten kunde ta mig vart som helst var inte riktigt lika övertygande. Och jag blev lättad av att se att första morgonvagnen snart skulle ta mig hem igen. Mörkret var inte lika kompakt och tankarna hade skingrats. Människor steg upp och åkte till jobbet och jag kröp ner under mjuka lakan.
2009-11-09 @ 01:39:17 Allmänt Permalink

Kommentarer
Postat av: Johanna Af Apel

Helt helt fantastisk. ÅH. När blir du utgiven? <3

2009-11-09 @ 10:48:48
URL: http://afapel.devote.se
Postat av: nicolina

idag är dina ord det som rinner över. du skriver så fantastiskt bra och det går rätt in i mig och ger mig käftsmäll på käftsmäll.



igår tog det slut. vi tog slut. han, jag. jag, han. och jag har vetat om det så länge, skjutit upp, blundat, gråtit i smyg. nu gick det inte längre. en procent av mig är lättad, de nittionio andra är i upplösningstillstånd.



dör sakta.

2009-11-09 @ 11:22:28
URL: http://dimmigadagar.wordpress.com
Postat av: Hannah M

Gud skriver helt fantastiskt! Kom precis i här. Jag är mållös! Helt jävla stum. Sitter med gapande mun som är guldfisk, det här var bara så otroligt jävla bra.

2009-11-09 @ 16:32:34
URL: http://cirkuspojken.blogspot.com
Postat av: sofia

ordlös. så himla..intensivt. och vackert, framförallt vackert! jag kan se mig själv i vissa delar varenda gång. du är så duktig!

2009-11-09 @ 16:48:40
URL: http://flygdulillafjaril.blogg.se/
Postat av: Oskar

Ja, så är det. 1800-talskärleken är alltid vackrast. En kärlek där allting är innerligt, ohjälpligt lidelsefullt och aldrig någonsin halvdant, är alltid överlägsen all annan.



Oerhört snyggt skrivet.

2009-11-09 @ 17:51:00
Postat av: Majja

WOW!

2009-11-10 @ 16:25:11
Postat av: Bea

allt är så vackert och man kan inte annat än känna igen sig. du är underbar!

2009-11-10 @ 19:47:22
URL: http://beatricesandgren.blogg.se/
Postat av: cecilia

du är så jävla grym kvinna, skriv en bok!

2009-11-12 @ 18:32:12
URL: http://dolkis.blogg.se/
Postat av: Linus

Tack, du fick mig att börja skriva igen.

2009-11-13 @ 01:00:20
URL: http://http://skunk.spray.se/diary_other.jsp?id=2313879&namn=InstitutionSvek
Postat av: Nicole

Tack för så herrans fin respons. Hannah M, du är väldigt välkommen tillbaka. Och tack själv, Linus.



Nicolina, jag försökte skriva några hjälpande ord i din blogg. Inte för att de kanske hjälper på riktigt, du får väl istället tro på att jag vet hur det känns. När jag kikade efter precis verkade kommentaren försvunnit, eller har du läst den?



Johanna och Cecilia: vart finns modet att börja skriva den där boken undrar jag?

2009-11-13 @ 03:59:30
URL: http://lyckorusimagen.blogg.se/
Postat av: josefina

..ännu ett fantastiskt fint inlägg :)

2009-11-19 @ 00:52:27
URL: http://josefinafeurst.blogspot.com
Postat av: Nicole

jag har sagt det förr tror jag... men du skriver så vackert att det gör fysiskt ont i mig, jag får svårt att andas. dina ord förtrollar mig. helt och hållet.

och jag håller med om så mycket, ser så mycket av mig själv där bland dina ord och meningar.



Gud, jag säger som dom andra här - skriv en bok för fasen så jag kan köpa den och läsa den om och om igen!



Stor kram!

2009-12-03 @ 22:59:53
URL: http://aeroweth.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 0.91