Vi är lurade av livet
Klockan fem på morgonen är det fortfarande mörkt. Gräset är kallt och blött. Men det gjorde inget att jag stod barfota på gräsmattan och huttrade i nattlinne. För det var den vackraste stjärnhimmel jag sett på väldigt länge.
Det tycks som att vi glömmer av stjärnorna. Det är istället så mycket discolampor, rökmoln och suddiga kullerstenspromenader med blicken fäst på nästa vingliga steg.
Alla mina bilder försvann när datorn bestämde sig för att ge upp. Nu möts jag bara av härliga felmeddelanden mot den svarta bakgrunden. Jag ska nog låna pappas kamera och ägna några veckor åt gamla objektiv och tre-dagars-framkallning. Jag behöver något att andas lite djupare över.
Medan våra förflutna hinner ikapp oss, jagar vi vår framtid som herrelösa hundar. Rädslan i mellangärdet och det desperata i blicken. Tillslut täcks himlen av stjärnorna vi aldrig ser, utan bara skriver om. Som kärleken för många ensamma poeter. Och jag ligger på rygg i sängen och tänker att snart slutar jag andas.
Jag ger upp, jag ger upp, jag ger upp.
Och livet skrattar rått på andra sidan väggen.
Kommentarer
Postat av: cecilia
det var på tiden, mycket vackert
Postat av: Tuss
iiiip! jag blir alltid så glad när jag ser att du har uppdaterat. du + ord = magi.
Postat av: Anneli
Dina ord är magiska. Du skriver så otroligt fint. I love it. :)
Postat av: Malin
Nu får du komma hit och prata med mig. Det börjar bli för kryptiskt när vi inte längre pratas vid.
Postat av: Oskar
Ge inte upp.
Postat av: emelina
jättefin blogg =)
Postat av: Nenne
Jättefint skrivet! Du har verkligen talang för att skriva! kramar Nenne
Postat av: Emma Isabella
Nicole i velourdressen men folköl i hand, klockan 13.00
Trackback