När livet är outhärdligt
Jag är ihålig och orden har jag tappat längs vägen. Jag försöker pressa ut känslorna, men jag gungar bara i takt till den blinkande markören. Ibland trycker man sig hårt mot marken och hoppas att om man bara ligger kvar tillräckligt länge, så försvinner man från jordens yta. Det gör man aldrig. Man ligger kvar tills golvet är blött och rummet mörknar, sen reser man sig upp och börjar om.
Det är inte förrän människor försvinner på riktigt, som man inser hur jävla idiotisk man är när man ligger där och hoppas. Det är inte förrän människor försvinner på riktigt som kärleken uppenbarar sig så stark att man kan röra vid den. Det finns inget jag kan göra som kan lindra förstörelsen i ditt bröst just nu. Om vi fortfarande varit tillsammans hade jag kramat dig tills timmarna bleknade, tills allt bara avlägsnades några millimeter, så att du kunde somna. Nu är vi inte de vi var, men jag finns här. Varenda sekund på dygnet.
Du är fin!
Fina jäkla tjej, fina jäkla text. Ja. Delar av det känns likadant i mig.
Åh, varför känns det som att jag skrivit detta inlägg?
Varför känns det så bra att inte vara ensam om denna paniktomhetsaknad fast man egentligen inte vill önska ens värsta fiende denna känsla?
Och varför hånler solen och riktar sina strålkastare mot lyckliga hand-i-hand-par?
Jag känner dig inte och du känner inte mig, men du får gärna maila om du vill dela med dig till en i precis samma sits.
Eller om du vill höra om någon annans misär.
Sköt om dig så gott det går.
hon gillade dig, puss