lyckorusimagen

Ibland behöver man några timmar helt för sig själv. Jag försvann in i min storstickade kofta och satte mig på ett café. Långsamdrack en cappuchino, kikade ut på Wimbledons stadstrafik och skrev ner några av tankarna som florerar. Jag har tänkt på luften här, den är varmare, mildare och smutsigare. Men den gör mig lätt (som under vatten) och jag kan tänka i lugn och ro. Jag minns hur vinterluften höll på att riva mig i stycken förra året. Jag kände mig död inuti och kanske var jag det också. Allt jag gjorde var alltid lite förgiftat och så förfärligt innehållslöst. Jag försökte bädda in mig i kärlek och vara lycklig i hans halsgrop, men november har förmågan att tränga igenom allt. Det känns fint att lämna det bakom mig, ingenting river sönder mig längre.

Sen laddade jag min ipod och åkte buss några kvarter bort, hoppade av och tog en buss tillbaka. Av ingen och alla anledningar i världen.

-

Stadsljus mot mörka, fladdrande kulisser

vågor som långsamt löser upp skelettet

som bildat ett korallrev

innanför febervarm brösthud

-

kaffeläppar omsluter kaffeläppar

jag smeker känslorna mothårs

andas ut i din t-shirt

och plockar ner alla frågor

-

i mörket är du vemsomhelst

mitt inre kokar och du vet varför

vi ser blodet förångas

och jag gör ingenting åt det

-

går hem under stjärnor som lämnats på autopilot

och känner

precis ingenting