lyckorusimagen

Livet är ingen promenad genom chokladfabriken

Minnesögonblick; Krampanfall & tomhetsgråt

Han försvann, minns ni det? Korten på oss två var försiktigt utplockade och ramarna låg kvar och stirrade tomt. Vinylspelaren och den lilla nästandöda växten, som jag mödosamt hade fått liv i igen fanns inte kvar. Men kvar fanns jag, med ett hjärta som vreds ut och in. Jag stoppade aldrig i nya kort, men jag la undan ramarna. Jag köpte aldrig nya växter, men jag ordnade till det på fönsterbrädan så att man inte kunde se att något fattades.

Jag jobbade mer, nästan jämt och det spelade ingen roll, för all tid var plötsligt min egen. Jag drack mig full så gott som varenda kväll och jag skrattade i den bittra vinterkylan. Klädde mig i röda klänningar, såväl som blöta, lagom dimmiga blickar. Jag började leva för mig själv igen.

Åh, det är så förbannat svårt. När kärleken försvinner och byts ut mot en kronisk kramp, någonstans där man kände en värme förut. Och sen blir det lättare och finare och bättre. Då kan man andas normalt igen och man märker plötsligt att världen inte är lika dokumentärgrå som förut.

(sen kanske man är så förbaskat dumsvag att man ramlar ner i samma halsgrop som förut, andas trygghetsdoft, börjar viska om sagolika framtidsplaner och somnar på den där välbekanta, starka armen)

Dum har jag varit många gånger och då är det ganska lätt att låtsas om att det som sker i parenteserna är mest bara fantasi.

Du har varit så saknad! Hoppas allt snart känns bra igen, för det blir bra - så småningom.

K: Åh. (dödens fint..)

Bea: Attack-kram för att du är så söt!

Det var längesen nu du skrev här men som vanligt är det en njutning att läsa din blogg. Att formulera sina känslor så bra som du gör när du skriver är det inte många som kan! Kram på dig söta du...

Åh, ja det var det. Ibland händer det alldeles för mycket och det blir så rörigt i huvudet att man inte kan samla ihop det och få in det här. Tack för väldigt uppmuntrande ord. Du ska bara veta hur gladgladglad jag blir av sånt. :) Kram!