lyckorusimagen

Vi möts igen.

Jag försvann. Förlorade mig själv i jobb, utspillda pints, dimmiga nätter, dimmiga dagar, tårar, ilska, och besvikelser. Jag lyckades bli förälskad i pojken ingen kunde tämja. (Vi som sa hejdå en morgon, men som möttes snart därpå igen) Jag tröttnade på alla problem, på knutarna han knöt i mitt huvud och träffade en man med skrattrynkor och varmbruna underarmar. Vi kan kalla honom för Saxofonisten. Han försvinner iväg på turnéer och kommer sen tillbaka, ler med ögonen och kallar mig sweetheart. Mitt hjärta är inte speciellt sött, men det har i alla fall tappat den bittra eftersmaken.

-

Du kan tröttna på London och börja längta efter Göteborgs kullerstensgator, för att en vecka senare vara med om förvridna äventyr och möten och i den sekunden hungra ihjäl dig efter mer tid i den här staden. Jag sa upp mig från mitt jobb och flyttade till en ny lägenhet. Den inkluderar ett turkost kök, en fluffig vit granne, ett stort badkar och en fantastisk trädgård. Puben jag jobbade på har länge känts som mitt hem och tiden där är oförglömlig, men saker förändras och ibland är det helt rätt att släppa taget i tid.

-

Sommaren närmar sig. Och jag vet inte än om det är lika med att slutet på det här äventyret. Om det inte hade varit så förvirrande lätt att känna sig ensam här, så hade jag aldrig funderat på att flytta hem. Men jag är inte säker på om jag är redo att lämna allt det här. Som kvällarna jag spenderar med de brokiga männen, Saxofonisten, Fotografen, Sångaren och Bandmanagern. Jag sitter uppkrupen i fönstret med en cigarett och vinglaset, i bakgrunden berättar de galna historier om vad som hänt genom åren och jag ler tills kinderna får små krampanfall. Då kan jag inte tänka mig att någonsin dra med mig resväskan hem till Lilla landet lagom igen.

-

Ett beslut måste fattas och jag har ingen aning om någonting just nu. Men vet ni en sak?

Jag är lycklig.

Och som en av dem som ligger några år före dig, några äventyr klokare och som fyllt boxen med erfarenhet och andra ting, så säger jag följande.

Fyll dina dagar med den lyckliga känslan! Dela dagar med människor som vill dig väl! Ta vara på staden om den är ömsint men stånga dig aldrig blodig. Det sätter för djupa spår och skapar minnen som blir svåra att borsta bort. När det börjar tynga igen (om det nu gör det) så måste du lova att dansa hemåt igen. Här finns många fina ( och mer av den fula sorten ;)) som vill krama dig, lyfta dig, lära känna dig och dela din dag på det där måbraiga sättet! Kramar min lilla karamellkola, min sockertoppsister. Tänker på dig och längtar efter dig men vill inte att du ska komma hem förrän du känner dig redo!

Så bra skrivet än en gång! Man längtar och längtar och när du väl skriver så är det värt all väntan...