Resfeber & livmoderhalscancer
Minnesögonblick; Krampanfall & tomhetsgråt
Jag jobbade mer, nästan jämt och det spelade ingen roll, för all tid var plötsligt min egen. Jag drack mig full så gott som varenda kväll och jag skrattade i den bittra vinterkylan. Klädde mig i röda klänningar, såväl som blöta, lagom dimmiga blickar. Jag började leva för mig själv igen.
Åh, det är så förbannat svårt. När kärleken försvinner och byts ut mot en kronisk kramp, någonstans där man kände en värme förut. Och sen blir det lättare och finare och bättre. Då kan man andas normalt igen och man märker plötsligt att världen inte är lika dokumentärgrå som förut.
(sen kanske man är så förbaskat dumsvag att man ramlar ner i samma halsgrop som förut, andas trygghetsdoft, börjar viska om sagolika framtidsplaner och somnar på den där välbekanta, starka armen)
Dum har jag varit många gånger och då är det ganska lätt att låtsas om att det som sker i parenteserna är mest bara fantasi.
Rödvinsromantik och flyttfågeltrauma
Jag vaknar med ansiktet nedåtstirrande i madrassen, vältrar runt likt en större säl och förflyttar blicken upp i taket. Sen ner mot låren. Har de blivit hårigare sen igår? Det kanske bara är ljuset. Eller att luften har blivit kallare och kroppen förbereder sig på strid. Det kalla kriget.
Stämningen i den lilla gemensamma ettan är spänd. Vi är som två utsträckta gummiband, så våga inte tralla omkring på oss, för då vet ingen vad som händer. En telefonförsäljare har trallat mig åt helvete och Sofias jobb har gjort ett ordentligt försök med henne. Vi lagar och löser med rödvin. Efter två glas har vi konstaterat att livet känns lättare och vi kan till och med se fram emot flytten utan att känna den förbannade stressen. Vi avlöser varandra med förvirrande monologer, bestående av högtänkta tankar. För att sedan övergå till sjuka dialoger, bestående av vår snedvridna humor.
Imorgon far vi till London för att i förväg försöka fixa så mycket vi kan. Det känns som om en miljon myror spatserar omkring i mitt huvud och får mitt ansikte att vibrera och allt jag kan tänka på är ost och flyttfåglar.
Havsmolnen och hösten
Fotograf: Annette Pehrsson
Jag har försökt samla orden och berätta om vågskvalpet i mitt huvud. Att ingenting är riktigt stilla, men stormarna håller sig på avstånd. Jag memorerar varenda kärlekspar jag ser promenera förbi och jag försöker spara deras ansiktsuttryck lite under ytan. Jag hoppas att de strålar likadant i varandras regnfuktiga händer ända in i kallaste november. Och jag hoppas att de just nu ligger halvt om halvt ovanpå varandra, andas kind mot kind och pratar om vad deras framtida barn ska heta. Trots att de bara känt varandra i trettiotvå och ett halvt dygn. Ibland är det meningen att det ska få vara så.
Jag vet egentligen inte någonting, allting snurrar snabbt och jag får inte tillräckligt med sans på mina tankar, planer och känslor. Snart faller hösten ner över oss, tveklöst och bestämt. Och det betyder att jag flyttar. Min Londonromans går från utspridda förväntansord till verkligaste verklighet.
Om ni känner för det, så stanna kvar, slå er ner, ta en kaffe och läs en bok. För jag vågar nog med viktiga ord lova att den här bloggen får ett alldeles nytt liv. Om jag blir euforiberusad på en neonklubb, gråtfärdig bakom en husmur, skoningslöst förälskad under en lutande ek eller dör av tristess, så lovar jag att berätta det här.
Kom igen nu livet, visa mig vad du går för. Jag tror att jag är beredd, men i vilket fall så hoppar jag nu och det återstår att se ifall jag hamnar på rätt sida jorden när fötterna når något stadigt igen. Vi ses på andra sidan havet.
Lite obetydligt småpladder om manshat och festivalpirr
Juninätter och nytvättade lakan
Ibland vill man bara hångla tills läpparna gör ont.
Och det enda bekymret i världen är att solen snart går upp och då kanske morgonen suddar ut magin. Men allt du kan förutspå är en hjärtattack i gryningssol, när dimman lagt sig och du kan uppleva varenda centimeter av honom i klaraste klarhet (eftersom han i den här sekunden kanske är den vackraste du sett).
Åh á rinky-tinky-tinky
Vi har haft skräckmaraton och vänt på dygnet i majorna den här helgen. Det har
handlat mycket om blod, psykopater, mänskliga tusenfotingar och ost. Halv tre i
natt gjorde vi pannkakor och när jag vaknade kände jag mig tjockare än någonsin.
Ordnade till det med ett färgbyte i håret och en långpromenad. Nu tänker jag krypa
ner i sängen och kika på Aristocats, för den filmen kan man inte bli annat än glad av.
05:39
Nu har jag varit vaken hela natten och även om morgonljuset gör
min hudton sjuk, så är det lättare att andas när mörkerhimlen och
nattregnet dragit vidare till en annan kontinent.
Minnesögonblick
Jag vet hur det är att ligga på någons arm och känna att man endast lånar tiden. Man har vilat huvudet på den armen tusen gånger förut och man vet att det inte är han och jag längre, det är förbi, men nu ligger man här och om man bara blundar kan man för några sekunder låtsas att allting var som förut. Varenda hudpartikel sträcker sig utåt och hjärtat slår i otakt. Det är vemodigt och man pratar lugnt och ler och kanske rör vid varandras händer. Men bara snuddande och innan man reser sig upp så lägger man kinden mot hans och känner den välbekanta doften av hans hud och mintiga schampoo. Minnet av en sommarnatt susar snabbt förbi och sen kliver man ur sängen, rättar till klänningen, vänder sig om och betraktar honom en stund.
Han ligger kvar och har inte rört armen, han ler och kisar med ena ögat och hjärtat går inte sönder, för du har byggt dig själv hel igen och du kan gå därifrån och du kan tänka: jag ångrade inte en enda sekund av oss två. Du vet att han vissa ögonblick gjorde dig tusenlycklig och du vet att han andra ögonblick stal dina drömmar och dina andetag och du vet att han är en av de finaste du vet och kanske kommer känslorna aldrig helt promenera iväg från ditt blodomlopp, men du är menad för någon annan.
Måndagstankarna är alltid blågrå
Stressdrömmar, regngator, salamiknäckebröd, syrendoft, flädersaft och tovigt hår. Jag glömde paraplyet hemma och köpte smaklös pasta på seven eleven. Sa högt till stammisen på jobbet att jag struntar helt i män nu. Han höll med och viftade entusiastiskt med händerna. Kände mig lite som Pippi i min fläta och tänkte att ingen riktigt kan stoppa mig nu. Jag har ingen häst, men jag har en dröm och en idé. Jag tänker inte ge upp mig själv för något jag kanske tror är kärlek. Grannen ligger och stönar vägg i vägg och jag har en flis i fingret. Den gör inte så ont, men får mig att tänka på barndomen och somrarna i Varberg. Ibland känns det som om marken vibrerar och ibland kommer jag på mig själv med att sakna förra våren. Orkidén i fönstret har vissnat och ikväll gick jag en omväg hem, för jag ville så gärna klappa en randig katt.
X
Sanningen var att jag inte lyssnade på något du sa
när du försökte lära mig att kärleken inte var allt
tänkte jag på humlor och saftsoppa
London with love
-
London var som en kaka. En perfekt sammansatt chokladkaka, med kola och knaprig botten. Eller som en syrlig drink med hallon och lime. Egentligen spelar det inte så stor roll vad London smakade som, jag blev hur som helst helt upp över öronen förälskad. I promenaden förbi fruktståndet varje morgon, spontana möten i tunnelbanan, de kladdiga borden i baren, det gulaktiga skenet, bakfylleskratten på gräsmattan, söndriga strumpbyxor, ekorrar och känslan av lättnad där innanför. Jag kom hem med två klänningar, tågbiljetter, en liten lapp med ett nedklottrat x och en dröm om hösten.
-
Igår gick jag upp tidigt och promenerade genom Göteborg. När jag kom hem packade vi med oss pastasallad och bubbelvatten och åkte bort till Saltholmen. Läste metro, lyssnade på Muminpappans memoarer och somnade i filtarna på klippan. Sen matade vi fiskmåsarna och skrek rätt ut i någon skräckblandad hitchcockförtjusning. Den där hopplösheten som gjorde sig påmind varje gång jag kände att kullerstensgatorna krympte, är på väg ur systemet. Känslan av att stå still och trampa med en kladdig tallrik på en bricka börjar förvandlas till pirret i magen av att vara på väg. Den här romansen har bara börjat.
Londondrömmar och blandvin
Idag åker jag och mina två fina kvinnor till London. Det firar vi med vinfrukost!
Efter det ska jag promenera med mitt pengakuvert och växla alltihop till
pund och sen ska jag bara vara gladfull ända till söndag.
Ett halleluja på det!
Nattluft och gårdsbetraktelser
Det sitter en svart man och pratar i telefon i fönstret mittemot. På gården promenerar en tjej runt med en katt i snöre och jag sitter uppkrupen på fönsterbrädan i halsduk och kofta. Stirrar på taken och asfalten nedanför. Försöker summera de senaste dagarna, vilka dagar jag känt mig lycklig och vilka dagar jag kunnat hoppa över. Sent igår låg vi i sängen och skrattade så mycket att det ryckte i benen och man var tvungen att hämta andan. Det känns förfärligt att jag inte riktigt kan minnas senast jag skrattade på det sättet. Kanske var det när jag halkade i en utrunnen kyckling på restauranggolvet strax efter stängning. Jag vet inte.
Egentligen mår jag bra nu. Ändå kan jag inte sluta tänka på den dagen då jag kommer känna mig riktigt hel igen. Jag är inte trasig, men jag är inte komplett. Kärleken blir så lätt smutsgul och jag önskar bara att livet kunde få mig på fall igen. Tills dess försöker jag leva på dricks och morgonpromenader.
Och jag får fortfarande inte ihop tillräckligt med ord för er
Mina saker packades åter igen ner i flyttlådor och jag låste dörren till lägenheten som var mitt hem i fyra månader. Ett av de bästa hemmen jag haft och jag tänker spara alla minnen, någonstans i ryggmärgen. Allt från första kvällen, med alla förhoppningar och kramar, inflyttningsfesten, matlagningen, färjorna och de ensamma nätterna.
Jag flyttade inte längre än till andra sidan majorna och bor nu tillsammans med en fantastisk dam. Jag försöker vända rätt på våren och jag försöker leva med lättare andetag. Körsbärsblommorna på järntorget är på väg att slå ut och vi dricker rosé igen. Dagarna närmar sig och snart flyger vi till london. Jag försöker leva enkelt och inte tänka mer än vad som är nödvändigt. Men på något sätt lyckas jag inte. Bröstet är så förvånansvärt tungt, fågelsången filtreras bort och jag har gråtit varenda dag i en veckas tid.
-
(jag & fia på väg till hultsfred förra året)
När livet är outhärdligt
Jag är ihålig och orden har jag tappat längs vägen. Jag försöker pressa ut känslorna, men jag gungar bara i takt till den blinkande markören. Ibland trycker man sig hårt mot marken och hoppas att om man bara ligger kvar tillräckligt länge, så försvinner man från jordens yta. Det gör man aldrig. Man ligger kvar tills golvet är blött och rummet mörknar, sen reser man sig upp och börjar om.
Det är inte förrän människor försvinner på riktigt, som man inser hur jävla idiotisk man är när man ligger där och hoppas. Det är inte förrän människor försvinner på riktigt som kärleken uppenbarar sig så stark att man kan röra vid den. Det finns inget jag kan göra som kan lindra förstörelsen i ditt bröst just nu. Om vi fortfarande varit tillsammans hade jag kramat dig tills timmarna bleknade, tills allt bara avlägsnades några millimeter, så att du kunde somna. Nu är vi inte de vi var, men jag finns här. Varenda sekund på dygnet.
Hustak & hagafrukost med en stilig herre
(Bilder från helgen, som skulle hört till förra inlägget istället för horribla photo booth-kort)
Puss!
-
Den soligaste dagen hittills i år spenderade jag genom att vakna före sju, promenera genom majorna och äta frukost på en uteservering i Haga. Cappuccino, ostfralla och gråsparvsmatning. Svenskalektioner, hustaksfotande och bakomryggen-kramar. Nu trillar jag iväg på fest och tänkte bara snabbt önska en glad påsk!
Det där om att drömma
Fotograf: Fenno Jacobs
.
Det är en sak att drömma om sjömän och märkliga nätter, det är en helt annan sak att träffa en. Vad är det man säger, de har en flicka i varje hamn. Och jag antar att jag trivs ganska bra med att vara göteborgsflickan i randig tröja och nervösa hjärtslag. Nu ska jag ramla in i den här helgen och bara vara tokig, för på söndag seglar han iväg igen och jag kan återgå till det jag gör bäst, att drömma på tryggt avstånd från verkligheten.Om kärleken som jag en gång såg den
Persiennerna låg nerrivna på parketten. Blommorna i vasen hade kastats ut över diskbänken och alla kort var utspridda i små, små bitar. På golvet låg hon söndergråten i randiga trosor och ett för litet linne. Med slutna ögon och sönderrivna armar snyftade hon ljudlöst, nästan förintande. Han satt böjd över henne, klappade hennes kinder och nynnade på någon låt ur en film. Månen syntes endast som en blek glasskärva på himlen och snart var morgonen och fågelljuden här.
- Jag är inte speciellt vacker och vi är inte speciellt vackra, eller hur? Hennes röst var sprucken.
- Vad svarar man på något sånt? viskade han och gömde ansiktet bakom handryggen för en sekund.
- Du svarar att du kommer älska mig hur ful jag än blir, du svarar att du kommer älska oss och inget kommer förändras hur mycket vi än förgör varandra. För att vi vet att det alltid finns en morgon efter kriget och då ser man saker i ett helt annat ljus.
- Men vad händer om det kommer en natt då vi inte överlever varandra? frågade han och vände sig mot fönstret.
Hon slog upp ögonen. Blicken var dimmig men hennes röst var stark igen.
- Den natten kommer inte.
Han mötte hennes blick och någonstans på vägen kände han en explosion innanför huden.
- Vad händer om vi älskar varandra för mycket? Att kärleken är så brutal att den river ner allt i sin väg. Så att man tillslut inte har något annat, så att man tillslut inte kan andas i rädsla över att det en gång ska försvinna?
Hon tog hans hand och han föll ner över henne, la pannan mot hennes och blundade hårt.
- Lova mig dig. viskade hon.
- Jag lovar.
- Även om det förintar oss båda två?
- Även om det förintar oss båda två.