Egentligen.

allt jag vill
är ju att förverkliga mina tecknade bilder
om en höst på en balkong
skyddad mot vindstormarna på avenyn


Det spelar ju ingen roll, hur många gånger någon obetydlig
säger att man är söt
inget av det där har någon betydelse, det är de där andra
det där som bara gör ont.
. och nej, jag har ingen lust att förklara egentligen.

Men det är bara jobbigt, de där gångerna ensamheten tränger sig inpå
som när man stänger av datorn, flera timmar försent
och vänder sig om, mot en tom madrass

kanske är det det som gör ont?

jag räknar festivalband och petar upp sårskorpor
hoppar hage på bakgården
med fröken vemod som medtävlare
förloraren bjuder på varm choklad
med vispad vit grädde


Och hur idiotiskt är det inte att ha en låt på repeat? Lyssnade hela kvällen igår
lyssnar hela dagen idag.
Och allt som den innebär är ju bara smärta, egentligen.
För inte har jag gråtit en droppe sen URF, inte en droppe.
(kanske är det som en smart kvinna sa, du bara skadar dig själv.)

Okej, jag vet så väl att jag just nu är löjlig. Att jag väntar på något, från den satans
mobilen. även om jag slutade vänta för flera dagar sen, egentligen.

pojken med mardrömmarna och de stora grå monstren
han vet inte om mitt vemod
inte heller räknar jag monstertassarna
under hans säng
kanske borde vi sätta oss ner
över en rykande kopp te
och diskutera höjden av rädsla


Egentligen borde jag skaffa mig rädslor som jättebläckfiskar.
Ensamhet är en alldeles för stor rädsla, och jag vet jag är inte ensam.
Men om det är riktig kärlek man vill hitta, var letar man då?
Ja, inte bland tält och bajamajor i alla fall. Och tillslut, så glömmer man
sig själv. Glömmer vad man egentligen vill, vad man egentligen är.

kanske skulle vi sluta upp som ovänner
eller som oskiljaktiga soldater
i vita uniformer och kanintofflor


Jag tror bara att jag ska skippa att tänka. Jag tror bara att jag ska flyta med för en sekund.
Men helst av allt skulle jag bara vilja bli infångad i den där stora blå filten, som på hultan ´05,
där en lång herre börjar sjunga Staffan Hellstrand. Och jag slutar frysa för ett ögonblick.
Bara falla, i en sådandär kärlek, som man inte tänker. Man är för kär, för uppflugen i det blå.

(för vi alla vet ju att kanintofflor skrämmer monstren under
sängarna)

med ett eget soundtrack
hand i hand, genom en alle´
målad i höstfärger och förhoppningar

kanske skulle vi där
två soldater i vita uniformer och kanintofflor
sluta bry oss, om vad som kanske finns att finna
och saker vi vet finns, men vi varken vågar eller vill hitta


.. Det blir iallafall red hot chili peppers i stockholm.

Och ta nu vara på det sista av den här sommaren, okej?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback