Your song.
Om jag hade haft ett maskingevär nu, hade jag säkert gått utanför dörren och skjutit på allt som rörde sig. Om jag kunde, skulle jag också komma på hur man gör tidsresor, kanske skulle jag kunna göra nåt annorlunda. Kanske skulle det finnas något som kunde förhindra att min morbror just nu ligger på sjukhus, något som skulle få den där stroken att drabba någon annan.
JA, jag önskar att någon annan fick den, någon som inte har två små barn, någon som inte är min morbror. Min älskade jävla morbror, den enda släkt jag känner att jag har. Han och hans familj. Den enda gången jag kan känna, det här är min släkt. Det här är trygghet. Jag har inte en miljon kusiner, kusinbarn, farföräldrar och morföräldrar, som alla samlas på julafton. Jag vet, jag är egoistisk, jag tänker smått och jag använder just nu alldeles för många jag.
Man kan inte förlora sin pappa när man är sju år, man kan inte förlora sin pappa som man så många gånger hjälpt i garaget. Man kan inte förlora sin man, när han bara är 40 år gammal. Den mannen som man skulle leva med tills hårstråna blev grå, tills kroppen blev rynkig och barnen flyttade hemifrån.
Come what may. I will love you. Until my dying day..
Det räcker att gå förbi min mormors gamla hus, varje gång jag går från bussen. Se upp mot det där fönstret hon stod och matade sina tama småfåglar med den där dyra osten, mot det fönstret hon stod och bakade pepparkakor till alla sina barn och barnbarn. Då de brända pepparkakorna gick till Ebbe, min morfar. För de tyckte han om.
Men det blir inga mer jular i det huset, det blir inget mer för saltat kött och dopp i grytan, lövtunna pepparkakor och ferdinand. Baileys och punchgodisar. Det har jag accepterat. Det blir aldrig någon mer morfar som killar en på ryggen, som säger åt mormor att hon ska vara tyst när hon tjatar för mycket. Nu får mormor tjata hur mycket hon vill, det är ingen som orkar lyssna. Nu får hon gråta hur mycket hon vill, det finns inget som kan trösta. Hon har inte sin man kvar, hon har inte sitt hus kvar. Och snart har hon inte ens sina barn kvar. Bara min mamma som skriker på henne, som fnyser åt henne, som hatar när hon ringer, för det enda hon gör är att tjata, och gråta.
Och vad ska jag göra, när hon brister i gråt och säger att hon vill dö? Att hon inte har nåt kvar att leva för.
Men ta hela min jävla släkt ifrån mig, gör det! Döda samuels och isaks pappa, gör det!
JA, jag önskar att någon annan fick den, någon som inte har två små barn, någon som inte är min morbror. Min älskade jävla morbror, den enda släkt jag känner att jag har. Han och hans familj. Den enda gången jag kan känna, det här är min släkt. Det här är trygghet. Jag har inte en miljon kusiner, kusinbarn, farföräldrar och morföräldrar, som alla samlas på julafton. Jag vet, jag är egoistisk, jag tänker smått och jag använder just nu alldeles för många jag.
Man kan inte förlora sin pappa när man är sju år, man kan inte förlora sin pappa som man så många gånger hjälpt i garaget. Man kan inte förlora sin man, när han bara är 40 år gammal. Den mannen som man skulle leva med tills hårstråna blev grå, tills kroppen blev rynkig och barnen flyttade hemifrån.
Come what may. I will love you. Until my dying day..
Det räcker att gå förbi min mormors gamla hus, varje gång jag går från bussen. Se upp mot det där fönstret hon stod och matade sina tama småfåglar med den där dyra osten, mot det fönstret hon stod och bakade pepparkakor till alla sina barn och barnbarn. Då de brända pepparkakorna gick till Ebbe, min morfar. För de tyckte han om.
Men det blir inga mer jular i det huset, det blir inget mer för saltat kött och dopp i grytan, lövtunna pepparkakor och ferdinand. Baileys och punchgodisar. Det har jag accepterat. Det blir aldrig någon mer morfar som killar en på ryggen, som säger åt mormor att hon ska vara tyst när hon tjatar för mycket. Nu får mormor tjata hur mycket hon vill, det är ingen som orkar lyssna. Nu får hon gråta hur mycket hon vill, det finns inget som kan trösta. Hon har inte sin man kvar, hon har inte sitt hus kvar. Och snart har hon inte ens sina barn kvar. Bara min mamma som skriker på henne, som fnyser åt henne, som hatar när hon ringer, för det enda hon gör är att tjata, och gråta.
Och vad ska jag göra, när hon brister i gråt och säger att hon vill dö? Att hon inte har nåt kvar att leva för.
Men ta hela min jävla släkt ifrån mig, gör det! Döda samuels och isaks pappa, gör det!
Kommentarer
Trackback