Svälj, svälj.

Varför inte bara förtränga allting? Från början till slutet?
Varför inte bara låtsas som om allting, allting är bra ändå.
sparka på några elskåp och prata om ketchup?

Eller varför inte bara erkänna. Mest för sej själv att det känns, det
känns. JA DET KÄNNS SOM FAN.
Är det kanske så att man ska rikta det mot sej själv?
(och härmed skakar folk på huvudet och ger allvarliga miner.)

Men är det så konstigt. Om man känner sej, som om man inte
är värd. ens.. lite. Ja. I alla fall inte det här.
Det känns nog mest som om jag blivit spottad på, som om du har sparkat
mej åt sidan. men kanske, var det lika bra.

jag hade tänkt att jag skulle krama dej, jag skulle andas in den där doften.
strunta i att det kanske inte kommer att gå, strunta i att jag var livrädd. bara
att jag inte erkände det för mej själv. strunta i vad folk sa. och bara vara
lite lycklig. och säga, ja. nu fortsätter vi där vi slutade. nu gör vi allt bra.
För hur var det du sa, det spelade ingen roll om vi sprang, gick baklänges eller
skuttade. bara vi gjorde det tillsammans, bara jag inte släppte taget.


Men vem var det som släppte?

Så jag antar att det inte blev nåt följa john av de där känslorna.
Och kanske, är jag lite rädd också. Kanske borde jag visa
mina känslor lite mer, lite oftare. Och inte bara le, eller bli arg.
Eller bara låtsas vara sådär jävla glad, låtsas att jag alltid fixar
det här. Jag kanske inte är så jävla bra på att släppa taget efter
allt?

Man kan gå och fnissa, vara lite halvt skitförbannad och sparka på något.
Men det där illamåendet som kom upp i halsen när vi pratade om hur
vi skulle kleta ketchup. Kanske borde jag lyssnat på det.
För vad det än var så visade ju sej det i tårar, när karin sjöng spegel.
Och även om jag bet mej i läppen, tänkte; va fan, svälj tårarna. Så
brast det bara. Och det brukar det mest göra, när jag sitter som nu.

Egentligen är det lika bra att smila upp, och säga; Äh, det blir bra det här.
Jag drar vidare nu, jag var ändå inte så kär. Det hade ju inte funkat. Det visste
ni ju redan.

Svälj tårarna fröken, glöm inte det.

godkväll.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback