Direktnummer till en fritidsfröken.
En brandtrappa & en påse skumtomtar. Två paket cigg & samtalsämnen om världen nedanför. Men det spelar ingen roll, för allt skulle gå under rubriken Meningslöst.
Det är precis vad det är. Men jag antar att vi alternativa människor som röker Lucky strike & har svarta kläder & festivalband runt handlederna, är de enda som pratar om det. (De enda som känner det?) & visst, efter vad jag har lärt mig av min otroligt stabila svenskalärare, som inte alls beter sig som om han är full/kissenödig/livrädd har lärt mig, så skall man kunna förklara när man chockerar/påstår saker. Men vet ni vad? Jag vägrar.
Något annat som jag också vägrar, är att ge upp. Jag tänker inte låta saker som hyperventilering, illamående, huvudvärk eller ens fullkomlig panik ända från tårna stoppa mig. Ända sen vi var små har vi lärt oss att kämpa. När det flög in en geting i min sandal i tvåan & stack mig under foten, då la jag mig inte ner och dog. Jag gick gråtandes in & letade upp en fritidsfröken. De kunde ju alltid hjälpa, vare sig det var ett getingstick, ett krossat hjärta eller magont. Var är den där fritidsfröken nu? Varför fick jag inte hennes nummer, så att jag kunde ringa när hjärtat var av på mitten. När kudden var blöt av tårar & det kliar under huden?
Jävla skit, var har alla fritidsfröknar tagit vägen?
Nej. När vi lämnade den där ljusgula skolan, som andades lycklig barndom & fina teckningar på kylskåpet. Var det meningen att vi skulle klara oss själva. & det gör vi väl? Eller?
I helvete heller.
Pusselbitar av en onsdag.
& jag är trött på gatorna. på alla människorna man känner igen. alla människorna som man har en historia till. som man hörde över tre glas vin den där lördagen då konsum inte hade favoritdippen. jag är trött på att sova & att vakna upp till samma ljus från fönstret. när jag var liten, luktade världen gott. men nu luktar den tidningspapper & spruckna drömmar. & vi talar om meningslösheten vi upplevt i sjutton år. (fast det är ju egentligen inte så många år, även om man vill tro det. vi vet ju alla att vi levde för de där barbiedockorna & pusselbitarna) i förrgår trodde jag att jag ville dö i tre minuter, imorgon kommer jag skratta åt någons skämt på tyskalektionen. & om en månad älskar jag fortfarande dig.
Pepparkakshjärta.
För vet du vad? Vi går sönder, båda två. Men på varsitt håll.
Lycka
Lost-kvällar. Håkanspelningar. Kill på ryggen. Kallt kött. Blås i örat. Pussmärken.
Förälskelse. Hultsfred. Josef. Sex and the city. Popcorn som stannat i tiden. Hallonsoda. Bubbelplast. Amelie. Poesi. Ahlgrens bilar. Big Fish. URF. Solnedgångar. Strössel. Reggae. Kalla lakan. Hemliga lappar. Doften av nyckelben. Hud mot hud. Pussmärken.
(små kärleksanteckningar, längst ner.)
Och så helt plötsligt kom jag över den där texten, som du hade i din dagbok.
(och jag kommer nog aldrig komma över tårarna, men det vet du redan.)
"jag vill inte ”stanna på spolatillbaka knappen”,
och jag vill inte följa med polisen hem heller.
de spelar inte så stor roll igentligen, om vi går eller springer.
bara du håller hårt i min hand och inte släpper.
Vi kan smyga eller krypa eller hoppa eller dansa eller gå baklänges,
men släpp mig inte!
lova att du inte släpper mig!
klar de är läskigt, klart jag är rädd.
med jag blir så modig när jag du håller i mig.
inte med en gång, men efter åt liksom.
säg att du inte tänker släppa mig..."
Jag tror att vi tagit oss fram på alla möjliga sätt. Det har nog varit bland det svåraste jag
varit med om. Men vet du? Vi släppte ju aldrig. Och om vi släppte, så fångade vi upp
varandra igen. Det måste ju betyda något. Eller?
Och jag saknar allt som är enkelt. Jag saknar verkligen de där enkla pussarna,
som mest smakade nyfikenhet. Och vi var bara glada. Känslorna var inte tunga
av alla tankar, av alla minnen. Av behov. För vi klarade ju oss utan varandra, men
vi valde att bli beroende. Vi valde ju det.
Men jag tycker ju om dig så att jag spricker, så att alla de där sömmarna
bara trasas upp. För jag behöver dig.
(och jag kommer nog aldrig komma över tårarna, men det vet du redan.)
"jag vill inte ”stanna på spolatillbaka knappen”,
och jag vill inte följa med polisen hem heller.
de spelar inte så stor roll igentligen, om vi går eller springer.
bara du håller hårt i min hand och inte släpper.
Vi kan smyga eller krypa eller hoppa eller dansa eller gå baklänges,
men släpp mig inte!
lova att du inte släpper mig!
klar de är läskigt, klart jag är rädd.
med jag blir så modig när jag du håller i mig.
inte med en gång, men efter åt liksom.
säg att du inte tänker släppa mig..."
Jag tror att vi tagit oss fram på alla möjliga sätt. Det har nog varit bland det svåraste jag
varit med om. Men vet du? Vi släppte ju aldrig. Och om vi släppte, så fångade vi upp
varandra igen. Det måste ju betyda något. Eller?
Och jag saknar allt som är enkelt. Jag saknar verkligen de där enkla pussarna,
som mest smakade nyfikenhet. Och vi var bara glada. Känslorna var inte tunga
av alla tankar, av alla minnen. Av behov. För vi klarade ju oss utan varandra, men
vi valde att bli beroende. Vi valde ju det.
Men jag tycker ju om dig så att jag spricker, så att alla de där sömmarna
bara trasas upp. För jag behöver dig.
Det finns bara en värld, glöm allt annat.
Igår var jag trött på det här gråa. På de gråa gatorna, de grå bilarna, de grå träden & de grå människorna. Jag & Carla flydde till en bättre värld med Sex and the city & lite för saltade pommes frites. På bussen hem satte jag på mitt färgsprakande Moulin Rouge-soundtrack. Och när jag lyssnar på Elephant Love Song så kan frökens naiva lilla hjärna inbilla sig att hon är med i filmen. Ja, hon gör om det till sin egna värld. Precis innan den där explosionen av känslor i låten. Om man skulle visualisera det så skulle det vara när alla brister ut i sång & intar hela scenen. Precis då skulle jag gå av bussen. Smått barnsligt tänkte jag stiga ur bussen, sådär filmiskt. Och kanske sträcka ut armarna lite i smyg. (För sjunga kunde jag ju inte göra.) Men precis när dörrarna öppnades och jag skulle gå ur, (i tanken hade jag redan gjort det) slog dörrarna igen igen. Och jag halvt fastnade lite emellan, jag gav upp ett skri tillsammans med de på bussen som såg det. De öppnades fort igen. Jag muttrade och steg ur bussen, hemskt snopen & skamsen.
Jag fortsatte på de där grå gatorna i mitt kvarter. Försvann in i mitt Moulin Rouge för andra gången (eller ja, så gott det nu går.)
Vill ni veta en hemlighet? Jag ryser när Nicole Kidman sjunger med sin sköra stämma. (att min ultimata fantasi är henne på en säng med rosenblad, säger väl en del där med.) Men precis där i ett av mina favoritstycken, slöt jag ögonen. Men jag hör inte vad hon sjunger, det enda jag hör är ett jävla moppeljud som skär i öronen. En trimmad jävla bonnemoppe kör förbi och dränker min rödlätta favoritkvinnas sång. Jag sparkade på trottoarkanten och kom fram till att man kan inte ha någon annan verklighet än mörka eftermiddagar med gråa deprimerade människor, händelselösa helger med blaskigt vin och tragiskt fyllesnack, oroskänslor i maggropen och tokstress inför skolan.
Jävla skit.
Jag fortsatte på de där grå gatorna i mitt kvarter. Försvann in i mitt Moulin Rouge för andra gången (eller ja, så gott det nu går.)
Vill ni veta en hemlighet? Jag ryser när Nicole Kidman sjunger med sin sköra stämma. (att min ultimata fantasi är henne på en säng med rosenblad, säger väl en del där med.) Men precis där i ett av mina favoritstycken, slöt jag ögonen. Men jag hör inte vad hon sjunger, det enda jag hör är ett jävla moppeljud som skär i öronen. En trimmad jävla bonnemoppe kör förbi och dränker min rödlätta favoritkvinnas sång. Jag sparkade på trottoarkanten och kom fram till att man kan inte ha någon annan verklighet än mörka eftermiddagar med gråa deprimerade människor, händelselösa helger med blaskigt vin och tragiskt fyllesnack, oroskänslor i maggropen och tokstress inför skolan.
Jävla skit.
Hon har tänkt till igen.
Jag har försökt att hitta andra sätt. Jag har försökt att tänka större, lite bredare & lite längre än jag tänkt förut. Jag menar, okej att jag hade en döskalle t-shirt & baggy jeans när jag slutade åttan, men det var nog inte därför jag slöt öronen när prästen pratade på skolavslutningen. Som det kliade ända ner i halsen, och kanske, kanske ut i tåspetsarna när han pratade om den där snubben Gud. Jag såg snett på de flesta kristna. & det var inte ovanligt att jag ägnade de där 2-minuter-av-argumentation-för/mot-någonting framför klassen till att argumentera emot kristendomen, när vi skulle göra det på svenskan.
Men det handlar inte längre om att jag alltid tyckt att kristna flyr till någonting. Att religioner är uppfunna, endast för att en grupp svaga människor söker trygghet. Jag tyckte synd om dem för att de trodde så hårt på något som inte existerade. Alls.. & sen hade de ju ofta fula långa hår & pratade speciellt. ;)
Men om de säger såhär:
- Jag bryr mig inte om, ifall Gud nu inte existerar. Jag vill inte bevisa för andra att Gud existerar. Men han existerar för mig & jag blir lycklig av det. Sen bryr jag mig inte, bara jag är lycklig.
Men känns det inte som om någon satt på kallduschen? Det kommer rätt i ansiktet & man vet faktiskt inte riktigt vad man ska svara. Det är ju sant.
Man kanske bara ska acceptera det där, det kanske inte existerar. Men sålänge man tror på det, så finns det ju faktiskt? Spökena under sängen blev ju inte mindre skrämmande för att någon sa att de inte fanns. Men sen kommer man ju till den där andra lilla punkten. Jag tror ju inte. Jag tror nog aldrig att jag kommer att göra det heller. Men jag tror att jag kan resa mig upp nu, (med döskalle t-shirten på eller inte, för jag har fortfarande kvar den. byxorna också.) & erkänna att jag faktiskt förstår.
Och jag beundrar dem, för att de tror. För att de blir trygga av det där. Världen verkar ju bli, åtminstone lite, lite enklare. I alla fall mjukare.
Och sen var det kanske det i lördags. Jag smög in längst bak bland bänkarna i elimkyrkan. Regnet smattrade sådär avlägset mot fönstret bredvid mig. Och så plötsligt började Patrik spela på pianot där framme. Och jag fylldes med ett såntdär genomträngande lugn, ett sådant lugn som är fridlyst i min kropp. Jag menar, när kände jag det sist? Och de där tårarna, de rann stillsamt. Magen fick inte mini-kramp och ingen marscherade under min hud. Jag tror att problemen inte följde med mig innanför de där väggarna.
Men det handlar inte längre om att jag alltid tyckt att kristna flyr till någonting. Att religioner är uppfunna, endast för att en grupp svaga människor söker trygghet. Jag tyckte synd om dem för att de trodde så hårt på något som inte existerade. Alls.. & sen hade de ju ofta fula långa hår & pratade speciellt. ;)
Men om de säger såhär:
- Jag bryr mig inte om, ifall Gud nu inte existerar. Jag vill inte bevisa för andra att Gud existerar. Men han existerar för mig & jag blir lycklig av det. Sen bryr jag mig inte, bara jag är lycklig.
Men känns det inte som om någon satt på kallduschen? Det kommer rätt i ansiktet & man vet faktiskt inte riktigt vad man ska svara. Det är ju sant.
Man kanske bara ska acceptera det där, det kanske inte existerar. Men sålänge man tror på det, så finns det ju faktiskt? Spökena under sängen blev ju inte mindre skrämmande för att någon sa att de inte fanns. Men sen kommer man ju till den där andra lilla punkten. Jag tror ju inte. Jag tror nog aldrig att jag kommer att göra det heller. Men jag tror att jag kan resa mig upp nu, (med döskalle t-shirten på eller inte, för jag har fortfarande kvar den. byxorna också.) & erkänna att jag faktiskt förstår.
Och jag beundrar dem, för att de tror. För att de blir trygga av det där. Världen verkar ju bli, åtminstone lite, lite enklare. I alla fall mjukare.
Och sen var det kanske det i lördags. Jag smög in längst bak bland bänkarna i elimkyrkan. Regnet smattrade sådär avlägset mot fönstret bredvid mig. Och så plötsligt började Patrik spela på pianot där framme. Och jag fylldes med ett såntdär genomträngande lugn, ett sådant lugn som är fridlyst i min kropp. Jag menar, när kände jag det sist? Och de där tårarna, de rann stillsamt. Magen fick inte mini-kramp och ingen marscherade under min hud. Jag tror att problemen inte följde med mig innanför de där väggarna.
för att vi alla är nog lite rädda.
Men om man saknar löven då? Men om man saknar en varm asfalt och ett saftglas med färgglada sugrör i? Känslan av att kunna skratta när man vill, utan att något trycker över bröstet. Känslan av att känna sig fri & verkligen veta att man klarar sig själv. Det är jag mot hela världen. Eller?
Det är inget "Jag mot hela världen" året om. När septemberdagarna rullar på & de där vindarna inte blåser så skönt längre. Då vissnar "Jag mot hela världen" & det är plötsligt ganska kallt om nätterna. Det skulle helt plötsligt kännas skönt att ha två extra fötter där i fotändan. En varm kind & två nyckelben mellan lakanen. Det är helt enkelt inte lika skönt att röka själv om nätterna längre. Festivaldrömmarna är långt borta & randiga skrivblock är plötsligt inte alls lika avlägset.
Dagar i yrsel, något tumult där du inte klarar dig själv längre. det är ett sjukt maraton. men man kan ju inte ställa sig åt sidan. man kan inte välja att inte delta. konsekvenserna av det, är inte bara ett streck i betyget.
Det är inget "Jag mot hela världen" året om. När septemberdagarna rullar på & de där vindarna inte blåser så skönt längre. Då vissnar "Jag mot hela världen" & det är plötsligt ganska kallt om nätterna. Det skulle helt plötsligt kännas skönt att ha två extra fötter där i fotändan. En varm kind & två nyckelben mellan lakanen. Det är helt enkelt inte lika skönt att röka själv om nätterna längre. Festivaldrömmarna är långt borta & randiga skrivblock är plötsligt inte alls lika avlägset.
Dagar i yrsel, något tumult där du inte klarar dig själv längre. det är ett sjukt maraton. men man kan ju inte ställa sig åt sidan. man kan inte välja att inte delta. konsekvenserna av det, är inte bara ett streck i betyget.
& jag skriver saker jag inte förstår själv längre.
Kriget mot mig själv
Det smakar som om jag förlorat
kriget mot mig själv
en atombomb och alla pussmärken är borta
jag raderade ut dig & alla dina knäskålssoldater
kanske om jag färgar håret i olika nyanser
om jag kysser kalla fönsterrutor
jag andas aceton & virvlar i duntäcken
kanske märker du någon annans lukt
på mina nyckelben
för dina pussmärken är ju raderade
från en sjuttiotalsradio mumlar någon krigskoder
en kall novemberdröm mörkläggs och jag
vill ha dig i mig ikväll
jag vill kyssa dina skulderblad och gråta
i ett öppet fönster
du kan få lukta på mitt aceton
& virvla i mina duntäcken
men lova att aldrig känna
för det är varken du eller jag värda
vi är två kärlekssoldater i kriget mot oss själva
En dos nirvana, för allt är dimmigt.
Åh, jag anstränger mig för fullt. men så fort jag tänker på det där. så får jag en klump i magen. jag blir rädd och hjärtat börjar slå snabbare. att ett du & jag överlever är nästan ett mirakel. & det är jag glad för.
jag funderar över om jag på en och en halvtimma hinner få tag i något fett stort vapen. lägga ner det i en stor väska. ta bussen till jobbet. gå in med ett leende. hoppa upp mellan andra och första kassan. flina åt deras förvånade miner. dra fram mitt fett stora vapen ut väskan och peppra ner allihopa. skratta som i en sjuk film & panga runt som en dåre. när alla ligger döda i den utspillda frityroljan på golvet, skulle jag kunna lugnt lägga ner mitt fett stora vapen på disken. helt iskallt gå in, lägga en cheeseburgare i väskan. ta en mc flurry-mugg fylla på med mjukglass & daim. vända på klacken, ta mitt fett stora vapen. & precis innan jag går ut ur de röda glasdörrarna ropa:
- & JA! Jag tog extra chokladsås din jävla subba!
HAHA. Jag älskar att vara störd & elak. och det är det enda jag tänker skriva idag. för nu tänker jag suga på själva känslan.
död åt er!
Dimmiga kvällsfilosofier.
Okej, men vad ni än gör. Så kika inte under sängen. Jag tror att vi glömt våra misslyckande där. Eller, när jag tänker efter. Så är det nog allt annat än misslyckande jag pratar om. För du & den du är, gör mig lycklig. & jag bryr mig egentligen inte om kristyren på pepparkakorna kletar.
Egentligen så kanske jag bara bryr mig om de sekunderna när jag andas.
Jag menar ju självklart inte andas, som i andas. Man brukar ju prata om
att personer som verkligen betyder, som egentligen delar ens kropp & tankar,
får en att leva. Får du mig att leva? Jag tror nog att du får mig att gå omkring
& smådö av de där lyckoattackerna.
(och egentligen så vill jag ju inget annat än att göra så som vi säger. egentligen vill jag ju tro att de där naiva tankarna under dina täcken, ska vara på riktigt.)
Måndag kväll. du kanske tänker på att gå utan skor i skolan, bara för att känna plattornas skåror? men det är ingen idé. vissa plattor är helt kletiga & sockorna skulle fastna. sen är golvet höst-kallt. & du vill egentligen pussas, fastna i ingenting & röka ut genom ett fönster. du kanske inte vill tänka på att det luktar godare med persika än billiga cigg från lidl. (jag röker inte sådana, jag röker inte sådana.) men inte ens kaffet smakar helt-lagom-varma-kinder. & det hade jag väl aldrig förväntat mig heller.
( misstänker att jag är kär i Fröken Zelmani & helst av allt vill hålla handen med henne. )
Godkväll tandmonster.