Hon har tänkt till igen.

Jag har försökt att hitta andra sätt. Jag har försökt att tänka större, lite bredare & lite längre än jag tänkt förut. Jag menar, okej att jag hade en döskalle t-shirt & baggy jeans när jag slutade åttan, men det var nog inte därför jag slöt öronen när prästen pratade på skolavslutningen. Som det kliade ända ner i halsen, och kanske, kanske ut i tåspetsarna när han pratade om den där snubben Gud. Jag såg snett på de flesta kristna. & det var inte ovanligt att jag ägnade de där 2-minuter-av-argumentation-för/mot-någonting framför klassen till att argumentera emot kristendomen, när vi skulle göra det på svenskan.

Men det handlar inte längre om att jag alltid tyckt att kristna flyr till någonting. Att religioner är uppfunna, endast för att en grupp svaga människor söker trygghet. Jag tyckte synd om dem för att de trodde så hårt på något som inte existerade. Alls.. & sen hade de ju ofta fula långa hår & pratade speciellt. ;)

Men om de säger såhär:
- Jag bryr mig inte om, ifall Gud nu inte existerar. Jag vill inte bevisa för andra att Gud existerar. Men han existerar för mig & jag blir lycklig av det. Sen bryr jag mig inte, bara jag är lycklig.
Men känns det inte som om någon satt på kallduschen? Det kommer rätt i ansiktet & man vet faktiskt inte riktigt vad man ska svara. Det är ju sant.

Man kanske bara ska acceptera det där, det kanske inte existerar. Men sålänge man tror på det, så finns det ju faktiskt? Spökena under sängen blev ju inte mindre skrämmande för att någon sa att de inte fanns. Men sen kommer man ju till den där andra lilla punkten. Jag tror ju inte. Jag tror nog aldrig att jag kommer att göra det heller. Men jag tror att jag kan resa mig upp nu, (med döskalle t-shirten på eller inte, för jag har fortfarande kvar den. byxorna också.) & erkänna att jag faktiskt förstår.
Och jag beundrar dem, för att de tror. För att de blir trygga av det där. Världen verkar ju bli, åtminstone lite, lite enklare. I alla fall mjukare.

Och sen var det kanske det i lördags. Jag smög in längst bak bland bänkarna i elimkyrkan. Regnet smattrade sådär avlägset mot fönstret bredvid mig. Och så plötsligt började Patrik spela på pianot där framme. Och jag fylldes med ett såntdär genomträngande lugn, ett sådant lugn som är fridlyst i min kropp. Jag menar, när kände jag det sist? Och de där tårarna, de rann stillsamt. Magen fick inte mini-kramp och ingen marscherade under min hud. Jag tror att problemen inte följde med mig innanför de där väggarna.

Kommentarer
Postat av: Bella.

Det spelar nog ingen roll, ifall det finns något eller inte. Bara att förlita alla problemen till något som är över oss, tror jag ger en känsla av lugn bara det. Sedan om det är åt ödet, gud eller fan själv, spelar nog ingen större roll.
Jag tror vi behöver tro, helt enkelt..

2006-11-15 @ 11:10:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback