Jag vill känna pulsen från stan igen.
Han är kärleken. Han är sommaren. Det finns faktiskt ingen som Håkan Hellström. Det är inte bara just honom, just musiken. Det är inte ens bara just spelningarna. Det är somrarna, människorna, stämningarna, minnena. Allt som är förknippat med honom. Det klart att det är kravallstaket, tårar, såpbubblor, hängseln, hattar & sjömanskostymer. Det är solsken över ett lyckligt Hultsfred, det är hjärtan på folks kinder. Det är dammiga converseskor och sommarkyssar.
Det är lycka så att det bokstavligt gör ont i bröstet.
Politiska sångtexter & ett politiskt repotage i tanken.
Ljuset från skärmen sticker i ögonen, det är på tok för ljust för mina ögon nu, känner mig faktiskt lite som en mullvad. En mullvad med en mage full av snoddas. Sockerförgiftad.
Allt jag faktiskt kan tänka på nu är min säng, min fönsterlampa och mitt kalla täcke. Ramla in bland lakanen, försvinna under & sluta ögonen.
Men sova är slöseri med tid. Om jag ändå lägger en fredagskväll på att vara hemma, då kan jag göra det som jag hade tänkt att jag skulle göra med. Nämligen skriva på mitt repotage om Sverigedemokraterna. Och nu fick jag ju gjort intervjun och det kändes hemskt bra. Nu är resten upp till mig, så får vi se hur det blir. Den här sortens repotage har jag faktiskt aldrig provat på förut.
Min kärlek är fortfarande Svenska Akademien & jag skulle behöva kaffe för att fixa att vara vaken längre.
Jag vill ha en Josef här. Jag vill ha mina fingrar i hans hår. Jag vill ha hans läppar där jag kan nå dem. Jag vill ha hans händer, där jag kan röra vid dem. Jag vill pussa hans kind och lägga näsan mot hans nyckelben & dra in hans helt egna doft. Jag vill se det där leendet och jag vill höra de där andetagen. Vill kunna dra lite för hårt i den där piercingen, retas & vara lite småjobbig. För att sedan helt försvinna av de lätta fingrarna över ryggen. Somna bort ifrån den där stökiga världen, som innehåller alldeles för många ord som busstidtabeller, åka hem, skriva & tyskaglosor.
Jag ska ta tag i de där 7 sidorna med anteckningar nu.
Godnatt ni folk som kan roa er med ett liv ikväll.
Leksaksbilar & glömda förebilder.
- Men så fort jag blandar in ord som intervjuer, bibliotek, bussar & skrivblock. Så dunkar det extra i tinningarna.
Men jag tror att det faktiskt är bra om jag åker till Göterborg. Dels för att jag hemskt gärna vill det, dels för att det kan vara bra att klappa extra på den där vänskapen.
Jag får helt enkelt ta det som det kommer. Lägga bort tankarna på den nionde oktober, tänka positivt. Försöka lösa intervjun, tyskaprovet, svenskaprovet & repotaget samtidigt. Och sluta stanna hemma från skolan. Sluta ta extra sovmornar och sluta skippa idrottslektionerna.
Att det är 97,5 % mellanmjölk i islatte är lite mysigt. Att det sedan bara är 0,6 % kaffe är helt ännu roligare. Att jag idag när jag promenerade förbi Lyckeskolan med alldeles för mycket kläder på mig som ändå bara kliade, kom på vem min självklara förebild faktiskt är, var helt irriterande. Självklart borde jag direkt svarat Maria Andersson när frågan kom upp av journalisten på BT. För det är hon verkligen. Och jag tror inte att jag någonsin kommer ha samma respekt och känslor för någon lärare igen.
Nu ska jag gå och leta upp två huvudvärkstabletter, pussa Josef på axeln & akta mig för ev. arga blickar som kanske kommer komma innanför dörren.
Hej.
Ctrl+alt+delete
Svenska Akademien är verkligen helt underbara. Idiotiskt att jag inte börjat lyssna sådär intensivt på dom förrän nu. Jag tänker lyssna på texterna och ignorera skuldkänslorna för att jag stannar hemma idag. För att jag ger fan i mitt tyskaprov. Det får seriöst bli ändring, men det tar jag nästa vecka. Jag lovar.
Nu ska jag ta mig till Josef, som jag inte träffat på skitlänge. En hel massa dagar. Och sen när han börjar jobba ska jag gå till biblioteket och plugga på om SD. Imorgon ska jag göra intervjun. Och förhoppningsvis skriva klart hela repotaget. (Hur fan det ska gå till.) Söndag måste bli pluggdag.
Jag drömmer helt sjukt, det är jobbigt. Drömmarna är så otroligt verkliga att jag nästan blir rädd. Jag lever ut de där tankarna jag nästan inte ens vågar tänka. Men som kommer över mig hela tiden. Och jag antar att det enda jag kan göra är att ignorera dom och endast se dom som tankar. Jag är glad nu. Förutom några småsaker som oroar.
Jag hade även behövt en såndär stor shoppingrunda. Jag tror att lite matriell lycka skulle glädja mig. Och om jag får den där digitalkameran skulle jag bli ännu lyckligare. Haha.
Och mina svarta cheapmonday som jag byggt om till marshallbyxor är helt försvunna.. Jag har inte haft dom på skitlänge. Har nån sett dom?
Äsch, det blir bara mer ointressant ju mer jag skriver.
Hej&godmorgon.
Josef.
Och så ett hjärta på det.
Reggae, Kaffe & Naziplugg
Det här helt sjukt att jag är såpass pepp den här veckan. Ett tyskaprov brukar alltid få mig att känna mig som levande begravd. Men nejdå. Igårkväll somnade jag utan att ställa någon klocka, eftersom jag verkligen inte hade någon. Jag vaknade tjugo i åtta idag, och istället för att tycka synd om mig själv gick jag faktiskt upp ur sängen, drog på mig kläder, sminkade mig, snodde batterier ut köksklockan till min Mp3 och gick till skolan, nynnandes på Frozen med Tegan & Sara.
Jag klarade mig igenom Naturkunskapen och här sitter jag nu. Har tagit två treo & har bryggt en kanna kaffe. Idag är det tvärt bestämt att jag inte ska slösa bort tiden framför datorn. Idag tänker jag lära mig allt jag ska och somna helnöjd med Änglar och demoner på magen.
Idag slog det mig att det skulle vara intressant att veta hur länge vi skulle klara oss om solen slocknade. Magdalena berättade att det först skulle ta 8 minuter innan vi ens skulle få reda på det. (Och det är ju rätt logiskt.) Men hur länge skulle det ta innan all vår reservkraft var slut? Och sen skulle ju självklart alla fattiga dö ut först. Jag menar, en människa med helt enorma mängder pengar köper säkert en resa ut i rymden och på så sätt överlever. Men herregud, hur skulle det vara att bo i ett rymdraket i resten av sitt liv? Medan man visste att alla människor dog ut. Jo, antagligen skulle det vara en bragd att säga att man var den absolut sista överlevande. Men hur länge skulle det vara kul att skryta med? Man har ju inga andra än sina medresenärer att säga det till. Och nu när jag lyckats tänka under den tiden som det tog att skriva det här, så förstår ju även jag att man skulle dö i rymdraketen. Maten skulle ju ta slut.
Det är tur att jag inte kommer träffa Josef idag. För jag kommer antagligen slå mitt rekord med 6 koppar kaffe. Och antagligen bli ännu värre än den koffeinhöga-nicoleversion jag var förra veckan. Med skillnaden att jag kommer att ägna min vakenhet till att plugga istället för att få humörsvängningar i en obäddad säng.
Naziglosorna, here I come.
Här är i alla fall jag i min rymdraket.
Kvällens öronknark.
Lätt kvällens överlägset skönaste band. Som ahlgrens bilar för öronen.
Tillsammans med ett kollektiv.
Okej. Det har sina fördelar. Men det har också sina nackdelar. Jag tror minsann att jag tänker släpa hem Josef till familjen Pernklint. Det skulle vara lite småbra att ramla in i mitt rum och fastna där. Bara en och en annan. Några ljus och en film. Jag tror att det blir hur bra som helst. Vi kanske till och med måste träna på att vara ensamma. Det händer hemskt, hemskt oofta. Det finns alltid en sproti, en Anna, en Marielle, en Karin & väldigt ofta en Riki & en Jonathan. Vilken iofs är trevligt det med. Med måtta.
Dagen har faktiskt varit riktigt bra för att vara en vardag. Jag gick upp tidigt, drack kaffe & åt vaniljyoghurt med havrekuddar&bananer. Sen läste jag om mig själv i tidningen, vilket man ju faktiskt inte gör varje dag. Kändes bara lite otrevligt med den där onödigt stora bilden. Och sen hoppas jag innerligt att folk förstod varför jag svarade att jag ville vara Fredrik Reinfeldt för en dag. JO, för att det skulle vara enda vägen till att ens kunna förstå hur han tänker. Eftersom jag aldrig skulle kunna sätta mig in i det annars.
Å andra sidan skulle jag hellre svarat John Lennon, Kurt Cobain, Janis Joplin, Jimi Hendrix, Bob Marley eller nått annat helt skönt. Jag skulle till och med hellre svarat en hippie på woodstock. Men va fan, om man bara har valet i tankarna kan det lätt bli fel.
Tyskamonstret är ett hemskt vidunder. Det är ett fluffigt monster som gärna sitter och spinner när man läser tyskaglosorna. Men när man lägger ifrån sig boken och ägnar intresset åt något annat. Då växer det, de mörkgula klorna kommer fram och ögonen lyser röda. Det börjar morra argsint och det slår blixtar ur öronen. Så ja, jag ska nog sätta igång med plugget nu snart.
Jag tror att jag får lära mig handskas med det där trycket över bröstet som kommer när jag stressar upp mig över något. Jag får lära mig andas i normal takt och slå bort de där nojjiga tankarna. - För det ordnar sig. Allt blir väl. Det blir det faktiskt. Men jag är ändå rädd för den nionde oktober. Dumma doktorn ska inte anklaga mig för att gjort nått dumt. Dumma dumma farbror doktorn.
Nu ska jag i alla fall ta tag i det där provet. Ska dricka kaffe&varaduktig. Ska inte tänka kärlek eller sova.
Och så får ni ju ha en trevlig kväll. Klapp på magen & puss på kinden. (Inte pannan för det får bara karl.)
Johnny Cash & Vardagsromantiseringar.
Det finns många "borde" den här kvällen. Men vet ni vad? Jag somnade ute på soffan på altanen, gick in och la mig i min helt underbart sköna säng. (Som rymmer två) Och jag sov. Sov tills min mamma väckte mig flera timmar senare. Ibland finns det inget bättre. Ibland är det en miljard gånger bättre att somna ensam i sin egna säng. Istället för en josefsäng hos ett stökigt Lidbeck. Och den här veckan kommer jag inte göra nått annat.
Att vakna klockan nio av att folk spelar gitarr och sjunger utanför dörren är inte trevligt. Att en Marielle som kommer in och är otrevlig är ännu mindre trevligt. Och en Josef som bestämmer sig för att gå upp och äta mat en halvtimma senare är hemskt inte trevligt. Det var skönt att gå hem.
- Hejdå Lidbeck, jag hälsar på om en vecka.
Johnny Cash är mannen nu för tiden. Jag har lätt för att känna att musiken skaver. Som en tröja som sticker&kliar. Och när jag letar igenom playlisten för att få bort kliet, hitta den där sköna tröjan som bara smälter in i kroppen. (Okej, haha. Det var nog den värsta liknelsen jag gjort.)
Hursomhelst, den enda som inte kliar nu är mannen Cash. Och jag måste ju få säga att "I Hung my head" är en tvär favorit för kvällen.
Håkan på Liseberg.
För stan har feber ikväll!
Som vanligt är det en ren lycka att se Håkan. Han kan inte misslyckas med att dela den där glädjen. Men jag antar att han helt enkelt kan lyckas mindre. För den här gången kan inte ens jämföras med Hultsfred ´05 eller WTAI ´05. För de spelningarna var magiska, det ska jag tala om för alla människor som inte var där. Och sen kände jag kanske är flickorna runt omkring mig precis lärt sig att gå, så jag kände mig väl kanske lite småfånig. Men tack Håkan, tack&hejdå.
/n
Saft, kramar & två larver.
Två nya dikter.
Jag tände ljus på mitt städade rum, brände ut en skiva med helt underbara låtar. Tog det där blocket jag säkert snott av Carla och skrev. Det resulterade i två dikter, med helt olika känslor.
En sång om rättvisa.
Hon målade väggarna randiga
och spottade på jättebäbisen
som prydde plakaten i staden
Hon drack absint och grät
över nerspolade rättigheter
Hon gick på café
och skrev poesi på servetterna
när hon egentligen
ville rädda världen
Hon viskade
We should be lovers
till cafébiträdet som tog hand
om hennes kopp med läppstift på kanten
Hon hade för länge sedan
ramlat in i hans kastanjebruna ögon
och ville helst ramla in i hans manchesterbyxor
Hon lånade gatumusikantens gitarr
spelade en sång om frihet & solidaritet
Damen med brödsmulor i fickorna
grät en stund
och kysste varsamt hennes panna när hon var klar
När hon stängt dörren till sin studentlägenhet
föll även hon i tårar
som fläckade ner den porslinsvita hyn med allergifri mascara.
Vi finns i en spegelbild.
Våra hjärtan fungerar som en kedjereaktion
ett slag ulöser ett annat
det blir dominoeffekt på pulsen den här höstnatten
och trots att vindarna blåser fritt
från ditt öppna fönster
håller du mina tår varma
Med dina fingrar över min hud
skriver du minnen på insidan av mina lår
du kysser fast små klisterlappar av förälskelse
Till och med mina fingertoppar blir vackra
i din andedräkt
du andas imma i mina ögon
och du målar sångtexter längs mina kindben
Du & Jag
är en sommardröm utan slut
en disneylåt på repeat
/n
Livrädd.
Jag tycker att ungdomarna är en ren skam. Alla som röstat på alliansen. De förstår ju inte ett jävla piss. Men okej, de med heltäta föräldrar. De kommer väl jubla i fyra år nu, för att deras fina lilla familj kan utöka sitt företag ytterligare, betala mindre i skatt och ändå fixa allting. De har ju inte behov av de där hemska bidragen som folk bara lever på ändå.
Och det är ju helt underbart att barnen ska ha betyg i sexan. För det hjälper ju till så att de kan utvecklas tidigare, tränas inför det stenhårda arbetslivet redan som barn. Det är ju då pressen skall komma, de skall ju bli bäst, smartast och klara sig bäst.
Att de kommer att tävla om betygen och sätta press på varandra, de klart de inte gör? JO. Om man redan är för omogen för att hantera ett betyg när man är fjorton år. Hur ska man då hantera den som tolvåring. Som den lilla killen man är som spelar bandy på rasterna, eller som den lilla tjej man är som precis kommit på att det kittlar i magen när killen i paralellklassen går förbi.
Att studenter röstar på moderaterna är ju bara sjukt. Bye bye, bostadsbidrag. Bye bye, chansen till högre studiebidrag.
Allt arbetarna byggt upp, allt de lyckats förändra, skapa. Det kommer raseras under den stora vågen av överklassherrar med dollartecken i ögonen. Klyftorna kommer utökas, åh de kommer utökas. Sjukhusen kommer börja privatiseras. Skolorna kommer börja privatiseras. De med pengar kommer kunna få det bästa, de har ju pengar. De kommer kunna utbilda sina korkade överklassbarn med bakåtslick i landets bästa skolor, de kommer få den bästa utbildningen. Och arbetarbarnen får slåss om de kommunala skolorna. Som bara kommer få mindre pengar, som bara kommer bli sämre.
Jag är besviken på folk som inte bryr sig. Till nästa val ska vi få rösta. Kommer folk ha börjat förstå att de måste engagera sig i politik? Att det inte är något man fnyser åt, för att sedan vända sig mot sin veckorevyn eller sin skvallertidning. Vi är Sveriges framtid, hur i helvete ska det gå om vi inte bryr oss om politik?! Det är inte något som bara vuxna sysslar med, det är inte något som man kan strunta i. Något som känns tråkigt, löjligt, töntigt. Något som den där jävla tjejen som ska vara så bra i allt sysslar med. Politik är inte heller speciellt svårt. Det gäller bara att försöka förstå, inte vara så jävla slapp & bara bry sig om nästa helg.
Jag är rädd för vad de här åren kommer innebära. Jag är tvärsäker på att alliansen inte kommer klara arbeta tillsammans, de kommer inte kunna enas. Och om fyra år har folket förstått att de gjorde fel. Att den där förändringen de var ute efter inte var så jävla bra.
Det som skrämmer mig mest är att de kommer ha förstört så jävla mycket. Och det kommer ta så lång tid att bygga upp det igen. Det är nu som vi socialister faktiskt kommer kunna visa hur starka vi är. Vi tänker inte ta det här. Vi kommer komma tillbaka.
Nu går jag med i ung vänster igen, jag tänker ta det här på allvar. Och det borde alla andra med göra. För till nästa val, då kommer det vara annorlunda. Vi går in i en ny tid nu, ni ska få se vad den innebär.
Åt helvete med högern.
Tvättanvisningar om ett bättre liv.
Tänk om man en dag, när man drar på sig den där tröjan som krymp lite, får syns på tvättlappen på insidan. Den är ovanligt stor och man förundras över att man inte märkt den förut. Det har ju ändå varit ens favorittröja, innan den krympte. (eller man själv växte?)
Rubriken lyder hursomhelst: Tvättanvisningar om ett bättre liv.
Ett antal punkter står uppradade och man läser ivrigt igenom dem, ja nu har man glömt hur det här ens kan vara möjligt, eftersom allt man vill är att lyckas med det här.
Det står om hur du ska göra för att träffa den där drömkillen, (Ja, du är i alla fall helt övertygad om att det är det, även om du omöjligt kan veta säkert eftersom du egentligen inte känner snubben) som du träffade på den där festivalen, den där sommaren. Han som försvann spårlöst.
Det förklaras hur du ska göra för att undslippa den där efterhängsna jäveln som aldrig verkar förstå att du inte är intresserad, att du aldrig varit det och att du aldrig kommer bli det.
En detaljerad förklaring om hur du ska göra den där perfekta låten, den alla kommer älska. Den där klockrena dikten, den där helt genialiska uppsatsen som låter ditt betyg flyga i taket, exakt vilken parfym du ska köpa för att han med de snygga jeansen skall vända sig om och höja på ögonbrynen. Det där rätta leendet som får hela världen på fall.
Åh, det här är fånigt och ytligt, men erkänn. Det skulle vara helt fantastiskt? Man får hjälp med de där små, små sakerna som man inte har en aning om hur man ska göra med. De där små, små framgångarna som verkligen skulle betyda nåt.
Och med mörkret, den ensamma soffan, den tomma temuggen, de utbrända ljusen, den melankoliska musiken och den förstora filten, som mer än gärna rymmer en till. Kommer de där små tankarna, som saknar lite. Som längtar lite. Som önskar lite.
Det var lätt att öppna den där ölen i göteborg, påväg mot frihamnspiren. Att ta upp fickspegeln och vara lite smålöjlig. Att le stort mot de passerande och skratta med den där småfulla vännen bredvid. Att stå och lyssna på musiken, känna den sköna känslan av att vara helt fri, kunna göra precis vad som faller en in, denna sena fredagsnatt.
Men med undanställda sommarskor, stjärnklara höstnätter och kalla händer, så är den där friheten helt plötsligt inte lika attraktiv.
Det var nog mest den känslan jag hade för ikväll, godnatt.
Smultron&Höstvindar
Hemskt mycket negativ igen, och igen och igen. Kanske är det för att jag är för trött? För att jag redan är trött på skolan. (Och jag som var så galet positiv.) Kanske för att jag bestämt mig för att skjuta all kärlek&problematik åt sidan. Mest för att inte ha något att bekymra mig om. För bekymmer blir det jämt, och det är oftast inte jag som såras mest. Kanske är det det som är det värsta?
Och jag tror att jag blir helt jävla galen på den där huvudvärken, och jag är nu en officiell kaffe-pundare. Och sen är jag nog i enormt behov av att faktiskt (helt ocensurerat eller oförskönat) bli full. Ni vet. Idiotiskt att jag är så uselt pank, men jag tror att det kan blir bra i vilket fall, efter lite omprioriteranden.
Äsch, inget mer om den saken.
Jag har saknat att umgås med Jim, det var faktiskt ett himla bra tag sen. Han är absolut en av de som känner mig bäst. Om kanske inte bäst av alla. Han kanske inte vet alla intima detaljer om mina förhållanden, eller hur jag tänker när jag är riktigt nere. Men han förstår mig utan att veta, utan att fråga. Genom blickar vet han oftast vad jag tänker. Och han vet exakt hur han ska få mig helt galet arg, fast jag oftast inte kan bli sådär arg på honom.
Idag var det bra. Även om jag känner mig grymt handikappad när det gäller gitarr och det gick helt åt helvete med att vi skulle spela. Slutade med att vi satt och spelade typ BD-riff och skrek: I'm so saaaad, kill meeee.
Kanske är det helt idiotisk? Att ha en blogg att blotta ut sina tankar på? Jag menar, om jag gör det för migsjälv. Då kan jag ju skapa ett textdokument och spara på en mapp i datorn? Som en viss man i göteborg sa: "om jag ska hänga ut mig gör jag hellre det i en ölsoffa än på en hemsida där det är fritt fram för random stalker att spana in."
Kanske har han rätt. Jag menar, var ligger poängen?
Det är ett krig varje morgon. Om jag ska klara mig att gå upp eller inte. Jag lyckades i morse.
Får väl somna, så att jag lyckas imorgon med.
fan.