lyckorusimagen

Jag vill kunna vara sådär mysig & högt upp i det blå igen. Självklart svävar jag upp där bland molnen emellanåt, man får passa på att sitta där en stund och kika ner på människorna. Självklart kan det pirra till långt nerifrån maggropen och hela tillvaron blir lite rosaskimrande & mysig. Men det känns ändå som att min cyniska, besvikna sida tar över allt som oftast. Allt runt omkring har gjort mig avtrubbad och kanske lite bränd på kanterna.

Ibland tillåts man inte vara så naiv som man skulle vilja. Förstånd & förnuft tar över och man blir avvaktande och är livrädd för att bli bränd av förhoppningarna. Det är inte dans på grusiga trottoarer & okomplicerade vinklunkar-kvällar. Det spelar alltid inte så stor roll hur mycket man skrattar de första timmarna om den sista timman blir mardrömslik & man somnar på ett tårfläckat örngott. (vi får helt enkelt minnas det lyckliga & hålla kuddar för ansiktet när det blir jobbigt & verkligheten tränger sig på)





Jag saknar dig, jag saknar det jaget jag en gång var. Jag saknar det vi en gång var. & ju mer jag saknar, desto lyckligare blir jag efteråt. För jag vet att allt kommer bli så igen, vi får bara samla tillräckligt med kuddar & hoppas på att verkligheten inte når igenom dunen.