& sen tog hon upp pennan, tillslut.

Ett plåster att fästa på saknaden.

Vi är vad vi aldrig varit & paradoxerna
bäddar docksängar i mitt bakhuvud

 

Jag står vid sidan om & ser
husvagnarna åka
jag letar efter hjulspår & det enda jag finner
bland skräpet
är kylskåpspoesi som fallit isär

 

Orden ligger uptspridda
fortfarande i vetskap om
att det existerar en helhet

 

Ge mig ett plåster att fästa på saknaden
& allting kommer att kännas lika helt
som det gjorde när vi vaknade

 

För alltid i en tillintetgjord verklighet.


Ett tomt kapitel från något jag glömt.

Gitarrtoner som vandrar längs mina vener
gata upp & gata ner
stannar upp vid rop som fortfarande ekar
för jag saknar dig & alla polkagrisarna

 

Jag anmäls för brottet att vara den enda
som fortfarande skriker
när blodet rusar vilt & gitarren
egentligen alltid legat tyst

 

Där två vilseledda själar sover
& klockan tickar diagonalt
Där två vänner som aldrig släppte taget
om juicepaketet
fortfarande argumenterar om söndriga tankar

 

& tisdagsmorgonen där hela historien
om kaoset släpptes ut
rökringarna bildar egentligen ingenting
annat än tomhet

 

(För tomhet är vad hela historien slutar i)

Kommentarer
Postat av: Karl

Grattis

2007-08-16 @ 22:42:31
Postat av: Emma

jag gillar starkt att pennan tillslut tagits upp:) du skriver oerhört bra, men det kanske du redan visste (men) //Emma

2007-08-17 @ 14:42:59
Postat av: nicole

tack så rackarns mycket.

2007-08-17 @ 15:20:15
Postat av: Bella.

Vilken comeback. Damn girl. Du lyckas varje gång. =)

2007-08-18 @ 17:23:23
Postat av: Majell Karusell

Tack för det Nicole:) vackert som tusan.

2007-08-18 @ 21:14:07
Postat av: Ess

åh, jag älskar din blogg.

Postat av: Love

När jag läser detta får jag lust att plocka upp pennan (tangentbordet) också. Mycket bra skrivet... mycket bra.

2007-08-22 @ 22:33:07
Postat av: nicole.

Tack, tack igen. Blir helt glad i hela magen.

2007-08-23 @ 12:02:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback