& sen tog hon upp pennan, tillslut.
Vi är vad vi aldrig varit & paradoxerna
bäddar docksängar i mitt bakhuvud
Jag står vid sidan om & ser
husvagnarna åka
jag letar efter hjulspår & det enda jag finner
bland skräpet
är kylskåpspoesi som fallit isär
Orden ligger uptspridda
fortfarande i vetskap om
att det existerar en helhet
Ge mig ett plåster att fästa på saknaden
& allting kommer att kännas lika helt
som det gjorde när vi vaknade
För alltid i en tillintetgjord verklighet.
Ett tomt kapitel från något jag glömt.
Gitarrtoner som vandrar längs mina vener
gata upp & gata ner
stannar upp vid rop som fortfarande ekar
för jag saknar dig & alla polkagrisarna
Jag anmäls för brottet att vara den enda
som fortfarande skriker
när blodet rusar vilt & gitarren
egentligen alltid legat tyst
Där två vilseledda själar sover
& klockan tickar diagonalt
Där två vänner som aldrig släppte taget
om juicepaketet
fortfarande argumenterar om söndriga tankar
& tisdagsmorgonen där hela historien
om kaoset släpptes ut
rökringarna bildar egentligen ingenting
annat än tomhet
(För tomhet är vad hela historien slutar i)
Grattis
jag gillar starkt att pennan tillslut tagits upp:) du skriver oerhört bra, men det kanske du redan visste (men) //Emma
tack så rackarns mycket.
Vilken comeback. Damn girl. Du lyckas varje gång. =)
Tack för det Nicole:) vackert som tusan.
åh, jag älskar din blogg.
När jag läser detta får jag lust att plocka upp pennan (tangentbordet) också. Mycket bra skrivet... mycket bra.
Tack, tack igen. Blir helt glad i hela magen.