lyckorusimagen

Igår begick jag åter igen misstaget att dricka på tok för många koppar kaffe. Jag tror inte ens att det var för att jag tyckte att det var speciellt gott, med tanke på att kaffet i skolan egentligen inte borde få kallas kaffe. Utan mest vatten som råkat komma i kontakt med lite gevaliasmulor. Efterföljande fika på punkten med intressanta samtalsämnen som resulterade i som sig bör ännu mer kaffe. Inställningen jag hade igår var att allt var väldigt meningslöst, trist och förjävligt. Men med koffeinet rusande i hjärnkorridorerna och blodomloppet, så är det väldigt lätt att bli hyper. Skratta och driva med vardagsmisären och kanske lura kroppen att det inte alls är koffeinöverdos under endorfinöverskott.

Jag promenerade hem till Josef med Tiger Lou på för hög volym i öronen, regnet som kräktes minidroppar som blev fruktansvärda tillsammans med den ihärdiga blåsten. Men inte var jag ledsen för det, visade inte ens minsta lilla irritation över att luggen blev blöt och stripade sig i pannan. Nej, jag trallade med till functions och även om tankegångarna var negativa så var inget annat det.
Men tillslut måste man ju lugna ner sig och det är då man märker att kroppen vibrerar och händerna skakar. Tretusen extrahjärtslag av den obehagliga sorten, några omedvetna handklapp under heroes och panikfladder innanför bröstet. Det är vid de tillfällena som jag har lust att skaka på huvudet åt mig själv och ge en såndär min, ni vet, är-du-så-dum-får-du-ju-skylla-dig-själv-minen. (Min mamma är förövrigt expert på just den.) Men effekten skulle inte bli så stor eftersom det är svårt att göra den till sig själv. Så jag nöjde mig med att tänka att jag är fan dum i huvudet som vet att jag har sådär sällsynt svaga nerver och gör på detta viset i alla fall.

(sen vet jag inte om det är möjligt att ha just svaga nerver, det är antagligen bara ett uttryck.)