lyckorusimagen

Det känns som om jag tappat alla mina ord. De har ramlat ut som legobitar ur ena byxbenet. Lagt sig på marken & försvunnit bland jobbtider, kyssar & morgonsmörgåsar. Jag sitter & stirrar mig blind på en tom skärm. Markören blinkar & orden är försvunna. Inte ligger de bakom mig heller, nej allt som finns bakom ryggen är sms, klumpar i magen & påminnelser till mig själv på köksbordet.

Jag är för tankspridd för att komma ihåg kaffemjölken till jobbet, men jag kan inte samla tankarna för att formulera mig. Jag är till en viss del fylld av ett enormt hat & irritation till mycket runt omkring mig. Möjligen är det för att jag har en tendens att oroa mig & tänka miljontals sekunder i förväg. Att allt tänkande bygger en klump i magen, det är mitt eget fel.

I förrgår gick jag bland alla skolådorna på jobbet. Jag städade lite tafatt & tankarna snurrade runt.. runt. Egentligen var det en enda tanke.  & allt den innehöll var den där orättvisan som kändes i hela jävla kroppen. Ni vet, som om man är instängd i en bubbla, som bara krymper. Tillslut vill man bara spänna musklerna, sådär som i en tecknad serie när hela kroppen sväller upp, & spränga hela bubblan. Så att bitarna flyger & hamnar som krossat glas på marken.

Helt ärligt, så vill jag bara slå dig. Hårt. Så att du håller käften & slutar förstöra något som betyder nästan mest.