lyckorusimagen

Häromdagen gjorde jag ett kärt fynd. Jag fann den där rosa dagboken, som försvann för ett år sedan och läste den från pärm till pärm. Innehållet var smått hysteriskt. Det var blandade känslostormar, med tillhörande raserianfall & lyckotrippar. Jag tror att det kan vara nyttigt att läsa sina gamla dagböcker. Man får en del perspektiv på sig själv och hur man kände. (& sen kan man tacka Gud för att man faktiskt mognat under året som gått, för en del formuleringar och tankar som jag läste vill jag bara blunda för.)

Vardagen känns grådisig, stillastående och nästan allergisk. Jag känner inte att jag kommer någon vart. Jag står och stampar på samma fläck, och ju mer jag stampar, desto längre ner i jorden kommer jag. Konstigt nog upplever jag det samtidigt som att tiden rusar förbi mig och jag inte riktigt hinner med att reagera. Trots att jag försöker planera och tänka, flera veckor i förväg.

Jag behärskar inte riktigt det där med att ta en dag i sänder. Jag måste tänka igenom hela veckan, och gärna veckan efter det också. Men det resulterar då inte i att jag lägger upp en bra planering och hinner med allt jag ska göra. Nej, jag trampar bara fortare och fortare på min lilla fläck och blir andfådd för ingenting. Typisk idioti & slöseri på energi.


Fick en läxa att komma på ett nytt livsmotto, en ny livsregel. Men jag får nog erkänna mig ha svårt för att komma ifrån gamla vanor & tankebanor. Borde inte unga människor ha lätt för att anpassa sig, att vara flexibla och alltid kunna göra nya saker? Tragiskt att känna sig gammal före arton års ålder. Och det mentala påverkar ju det fysiska, sägs det. Så snart kommer väl de gråa håren och rynkorna vid ögonen.

Heja ungdomens dagar! Våra absolut bästa år!