Ikväll vaknar jag upp.

Jag har svårt för att förklara hur jag tänker. Det är ungefär som att vandra omkring i en mardröm, som man verkligen inte kan ta sig ur. Det är inte bara att nypa sig i armen & vakna brevid någon annans varma tår. För jag befinner mig alldeles just här. Jag skulle vilja stanna upp världen, trycka på stopp-knappen & ropa att det här är fel. Det här är helt fel! Vi måste spola tillbaka och ordna upp det. Allting kan inte rulla på som vanligt, dagarna, helgerna, veckorna kan inte bara fortsätta. Jag måste ändra, börja om, spela upp, få det på rätt spår. Jag är på väg att ta helt fel väg, även om det är den enda riktiga.

Det gör ont att förstå att man faktiskt har blivit lämnad, så som man lämnat folk bakom sig så många gånger. Jag har gjort det utan att känna mer än lite medlidande. Medlidande är så jävla lindrigt om man jämför med sitt egna lidande. Så egoistiskt, men precis så känner jag. Men jag sitter här, regnet öser ner, skoluppgifterna ramlar över mig och jag är helt maktlös. För att orka fortsätta så måste man komma till ett slags accepterande, men hur ska man kunna acceptera en verklighet som man bara vill vakna upp ifrån?


Antagligen är det bra att få känna det här känslan. Man tycker kanske att man har gått igenom så mycket, man har gråtit ögonen svullna förut. Man aldrig någonsin har jag känt såhär. Lika naivt som det är att tro att det kommer ordna sig, lika naivt är det att tro att man aldrig kommer gå igenom något värre. Det känns ynkligt! Jag kan tänka med förnuftet på högra axeln i ena stunden, samtidigt som jag kan vara bortom allt förnuft & förstånd andra sekunden.

Det känns som om jag spricker, men det är bara att bita ihop & gå vidare.
Fan, det är inte lätt.

Det smakar som om jag förlorat
kriget mot mig själv
en atombomb och alla pussmärken är borta
jag raderade ut dig & alla dina knäskålssoldater


kanske om jag färgar håret i olika nyanser
om jag kysser kalla fönsterrutor
jag andas aceton & virvlar i duntäcken
kanske märker du någon annans lukt
på mina nyckelben
för mina minnen av dig är ju raderade


från en sjuttiotalsradio mumlar någon krigskoder
en kall novemberdröm mörkläggs och jag
vill ha dig i mig ikväll
jag vill kyssa dina skulderblad och gråta
i ett öppet fönster


du kan få lukta på mitt aceton
& virvla i mina duntäcken
men lova att aldrig känna
för det är varken du eller jag värda

vi är två kärlekssoldater i kriget mot oss själva

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback