Kärleksfilosofier - för sista gången den här våren.
Jag är befinner mig i något slags förundrat tillstånd. Jag har kommit till en hel del insikter som jag har blundat för förut. Men nu när jag märker att saker går, bara man gör det. Bara man inte tvivlar på allt man gör. Jag tar ifatt en hel del nu mot slutet & det ger en underbar kick att lämna in saker. Jag är medveten om att jag förlorar en del betyg som jag annars borde fått, men vad är väl det mot det stora hela? Mitt snitt kommer vara helt okej när jag går ut i alla fall.
Egentligen är det inte det jag är förundrad över. (& jag måste verkligen lära mig att lämna skolan utanför någon himla gång.) Nej, jag är förundrad över livet i sig. Jag är förundrad över det senaste året, över var jag befinner mig nu & vad som verkligen kommer att hända den här sommaren. Det mest underbara med alltihop är att jag inte bryr mig särskilt mycket, jag tar det som det kommer & lever för första gången med filosofin att det kommer att ordna sig. Hur det än blir.
Om något verkligen är meningen. Då tror jag att det blir så i slutändan. Men somsagt, man kan nog välja att styra det lite. Byta spår med tåget, eller hur var det du sa?
Jag tror att hjärtat är ens bästa vägledare, människorna borde låta hjärtat styra lite oftare. I vilket fall som helst så borde man lyssna till vad man verkligen vill & inte till alla dessa borde.
Kan vi inte alla bara sluta fråga varandra om vad vi borde göra? Innerst inne vet man ju själv vad man verkligen vill. Det kanske verkar vara en omöjlig väg, att just göra som man vill, risken för att bli sårad kanske i många fall är större. Jag förespråkar alltid att man skall ta vara på sitt hjärta, akta sig för att bli bränd. Men om man inte tar några risker, då kommer man aldrig finna den där kärleken med stort K. Kärlek handlar ju i många fall om att våga.
& för första gången är jag nog trött på att analysera. Jag har släppt taget om allvaret nu. För sommaren är nära & det luktar gräs. Om två veckor åker jag till hultsfred för tredje gången & det ska bli underbart.
Egentligen är det inte det jag är förundrad över. (& jag måste verkligen lära mig att lämna skolan utanför någon himla gång.) Nej, jag är förundrad över livet i sig. Jag är förundrad över det senaste året, över var jag befinner mig nu & vad som verkligen kommer att hända den här sommaren. Det mest underbara med alltihop är att jag inte bryr mig särskilt mycket, jag tar det som det kommer & lever för första gången med filosofin att det kommer att ordna sig. Hur det än blir.
Om något verkligen är meningen. Då tror jag att det blir så i slutändan. Men somsagt, man kan nog välja att styra det lite. Byta spår med tåget, eller hur var det du sa?
Jag tror att hjärtat är ens bästa vägledare, människorna borde låta hjärtat styra lite oftare. I vilket fall som helst så borde man lyssna till vad man verkligen vill & inte till alla dessa borde.
Kan vi inte alla bara sluta fråga varandra om vad vi borde göra? Innerst inne vet man ju själv vad man verkligen vill. Det kanske verkar vara en omöjlig väg, att just göra som man vill, risken för att bli sårad kanske i många fall är större. Jag förespråkar alltid att man skall ta vara på sitt hjärta, akta sig för att bli bränd. Men om man inte tar några risker, då kommer man aldrig finna den där kärleken med stort K. Kärlek handlar ju i många fall om att våga.
& för första gången är jag nog trött på att analysera. Jag har släppt taget om allvaret nu. För sommaren är nära & det luktar gräs. Om två veckor åker jag till hultsfred för tredje gången & det ska bli underbart.
Kommentarer
Trackback