Ramlar in på ett diskotek.
Har jag världens mysigaste praktikplats?
Svar: Ja!
I en luftballong över min gamla värld.
Det är som om John Blund har spritt ut ett sömnpulver över hela mitt Kinnaland. I en dikt skrev jag om små blå stjärnor. Jag tror att de lagt sig som ett gnistrande sken över alla bruna bostadsområden och reklamparaplyer.
För helt plötsligt andas inte söndagsnätterna ångest och promenaden till busshållsplatsen är inte fullt lika grå. Kanske går jag inte ens på den hårda asfalten, kanske är mina fötter några centimeter ovanför. Kanske är inte mina tankar längre fängslade bland mjuknat smör man glömde ta in efter frukosten och ett knöligt täcke. För är det något jag hatar så är det att ställa sig och få ordning på täcket inuti lakanet mitt i natten. I fönstret lyser gatulyktan in och spelar upp 50-talsfilmer på väggarna. Att somna är lönlöst.
Men det är som om allt det där går mig förbi. Min mage är inredd med blommiga tapeter och jag tror faktiskt att fjärilarna trivs. Även om jag tvivlar, för visst känns det som ett atombomskrig i hela mig. Det är färgexplosioner, lyckogranater.. Det spelar ingen roll om jag står inne bland rutiga tantkläder på lindex, eller om jag sitter bredvid ett barn med oförskämt stort intresse för sin näsa på bussen. Det svartnar för ögonen och mina luftrör krymper och jag tror att just nu svimmar jag. Hon borta bland kapporna stirrar på mig och den lilla ungen börjar peta på mina strumpbyxor med sitt kladdiga finger, men det spelar ingen roll för jag ler så att det gör ont och oj vad allt snurrar behagligt.
Visst är det helt galet, fånigt, på snudd idiotiskt naivt att springa omkring såhär. Men om ni tittar riktigt noga så kniper jag igen ögonen så att jag får rynkor i hela ansiktet. Jag ser inte! Och jag trycker händerna mot öronen i ren protest. Jag hör inte! Jag vill inte inte inte komma ner på jorden igen. Jag har så tråkigt där nere. Och kanske tappar jag mina garntrådar och kanske ramlar mina explosioner ur mig, så att jag tillslut faller. Men då får jag göra det. För det var längesen jag var såhär jävla glad!
För helt plötsligt andas inte söndagsnätterna ångest och promenaden till busshållsplatsen är inte fullt lika grå. Kanske går jag inte ens på den hårda asfalten, kanske är mina fötter några centimeter ovanför. Kanske är inte mina tankar längre fängslade bland mjuknat smör man glömde ta in efter frukosten och ett knöligt täcke. För är det något jag hatar så är det att ställa sig och få ordning på täcket inuti lakanet mitt i natten. I fönstret lyser gatulyktan in och spelar upp 50-talsfilmer på väggarna. Att somna är lönlöst.
Men det är som om allt det där går mig förbi. Min mage är inredd med blommiga tapeter och jag tror faktiskt att fjärilarna trivs. Även om jag tvivlar, för visst känns det som ett atombomskrig i hela mig. Det är färgexplosioner, lyckogranater.. Det spelar ingen roll om jag står inne bland rutiga tantkläder på lindex, eller om jag sitter bredvid ett barn med oförskämt stort intresse för sin näsa på bussen. Det svartnar för ögonen och mina luftrör krymper och jag tror att just nu svimmar jag. Hon borta bland kapporna stirrar på mig och den lilla ungen börjar peta på mina strumpbyxor med sitt kladdiga finger, men det spelar ingen roll för jag ler så att det gör ont och oj vad allt snurrar behagligt.
Visst är det helt galet, fånigt, på snudd idiotiskt naivt att springa omkring såhär. Men om ni tittar riktigt noga så kniper jag igen ögonen så att jag får rynkor i hela ansiktet. Jag ser inte! Och jag trycker händerna mot öronen i ren protest. Jag hör inte! Jag vill inte inte inte komma ner på jorden igen. Jag har så tråkigt där nere. Och kanske tappar jag mina garntrådar och kanske ramlar mina explosioner ur mig, så att jag tillslut faller. Men då får jag göra det. För det var längesen jag var såhär jävla glad!
Jag tror att någonting händer.
I morgonljuset faller alla stjärnor
Någonstans vaknade jag upp för första gången sen solen försvann
och persiennerna bildade mönster på väggarna
Jag kan klättra upp ovanför molnen och styra morgonljuset med garntrådarna
söndagsmelodier som vandrar längs taklisterna
och i min mage faller korthus
Solkatter över naken hud och drömmar som får lakanen att bli skrynkliga
Kanske kommer jag snart andas en annan stadsluft
och vira förhoppningarna runt mina vrister
upptäcka mjuka läppar och fingra på ett kallt broräcke med fallna stjärnor
och inuti mig brinner korten upp
Explosioner under ögonlocken och darriga fingerspetsar mot din skuldra
morgonljus och kvällsljus regnar ner och jag kapitulerar mot fjärilarna
Någonstans vaknade jag upp för första gången sen solen försvann
och persiennerna bildade mönster på väggarna
Jag kan klättra upp ovanför molnen och styra morgonljuset med garntrådarna
söndagsmelodier som vandrar längs taklisterna
och i min mage faller korthus
Solkatter över naken hud och drömmar som får lakanen att bli skrynkliga
Kanske kommer jag snart andas en annan stadsluft
och vira förhoppningarna runt mina vrister
upptäcka mjuka läppar och fingra på ett kallt broräcke med fallna stjärnor
och inuti mig brinner korten upp
Explosioner under ögonlocken och darriga fingerspetsar mot din skuldra
morgonljus och kvällsljus regnar ner och jag kapitulerar mot fjärilarna
Det är broar i Prag & det är stjärnfall under mitt örngott.
(jag tror att jag kan bli kär igen, om än bara för en natt)
Murar faller och jag skriker högt bland utspridda dun. Målar sagor på kakelplattorna och trallar till en avstängd radio. För det är natt och förväntningarna spelar Black Jack. Det är vinglas på elskåpen och det är något slags universum under trafikljusen. Något rör sig ganska sakta, det kommer från magen och det liknar vibrationer. Det liknar virvlar. Det kittlas och jag ler fast jag faktiskt inte har en aning om vad jag håller på med.
Murar faller och jag skriker högt bland utspridda dun. Målar sagor på kakelplattorna och trallar till en avstängd radio. För det är natt och förväntningarna spelar Black Jack. Det är vinglas på elskåpen och det är något slags universum under trafikljusen. Något rör sig ganska sakta, det kommer från magen och det liknar vibrationer. Det liknar virvlar. Det kittlas och jag ler fast jag faktiskt inte har en aning om vad jag håller på med.
Pusslar.
Sanning eller konsekvens? Åh, jag har en mängd saker som jag tror är sanningar. Men egentligen vet jag inte om det bara är känslor, som blivit till bara som konsekvenser. Om man bestämmer sig för att slänga bort några stora pusselbitar i ens liv. Eller ja, lägga dem i en låda och försöka svälja nyckeln. (för jag misslyckas med det gång på gång.) Så måste man ju ersätta de där tomma hålen. Och även om det är med tv-spel, alldeles för sena nätter med farligt mycket skratt. Så känns det konstigt i början.
Åh, finns det egentligen något bättre än att skratta så att magen vänds ut och in? Jag viker några pappershjärtan och stoppar ner i era fickor. Fina dagar, bra dagar.
Åh, finns det egentligen något bättre än att skratta så att magen vänds ut och in? Jag viker några pappershjärtan och stoppar ner i era fickor. Fina dagar, bra dagar.