Jag massakerar fantasivärldar med papperskulor
Man tror att man ska lära sig någongång, men jag romantiserade det som gjorde ont. Jag antar att jag lekte någon slags superhjälte, men de enda krafterna jag hade, var att kunna blunda. Blunda för det som förstörde.
Och jag har skrikit det senaste, diskant och med ilska i kanterna. För man får skrika, man får vråla och man får gråta. Man får gråta ångergråt, ledsengråt och arggråt. Nu är det mer ontgråt och jag vet att det snart går över. Jag tycker synd om de som inte känner. För fantasivärldar är inget alternativ. Antingen skadar man sig själv, eller de runt omkring. Jag har byggt fantasislott, för att aldrig flytta in i dem.
Jag kastar allt nu.
Du är fan bäst i världen i precis rätt sekund! Tack
Jäklar. Du är galet duktig på att skriva.
Det är lite läskigt ibland. För ibland känner jag absolut ingenting. och det känns ovant och läskigt. att allt inte är som förut (Du vet tankar och sånt).
Egentligen är det ju bra. Men vad är man när allt man varit försvinner. En tomhet? ibland känns det så.
Det var jag det dära utan avsändare.
Cecilia: Jag tror jag vet vilken känsla du menar och det var fint. För jag vill kunna göra så ibland, vara bra på speciella sekunder. Och göra lite skillnad, för kanske bara en liten stund. Dessutom är du förbannat bra du med.
Anonym: Jag bugar och kastar små slängkyssar för de fina orden.
Jonathan: Jag slutar också känna ibland, det liksom suddas ut till någon vakuumtillstånd och tankarna slutar snurra, man accepterar. Men det dröjer inte länge innan min tankekarusell gnisslar igång igen. Och jag tror att det egentligen är bra att saker slutar vara. Att man förändras, man blir någon annan. Vardagen blir något annat. Och det är samtidigt skrämmande, som det är inspirerande. Det är kanske en slags tomhet först, men jag tror att den bara stannar en stund. Sen fylls det där hålet upp vare sig man vill det eller inte. Man kan inte ha ett tomt hål i magen alltför länge, för det finns andra saker som är. Som existerar, och man hittar nya sätt. Man hittar nya tankar, känslor och små glädjeämnen. Jag vet inte om jag kan svara på din fråga, men jag tror att man helt enkelt är sig själv. Fast annorlunda, uppgraderad med livsproblem. Som gör att man växer som person, man får lite extra perspektiv. Så fort den där tomheten försvinner, för när den är där. Är det så himla svårt att få klarhet i saker överhuvudtaget.
sjukt.
det är precis sådär jag är nu. Tom, stilla och utan känslor. eller inte utan, bara, ja tom liksom. Men ibland är det skönt det med, och jag tror det blir lite en försvarsmekanism, tills vidare.
Mikaela: Ja, men det klart.. Det är ju en försvarsmekanism. Bra ord förövrigt, förklarar många saker. Hoppas allt är okej med dig i alla fall & att vi ses någon gång i sommar.. Tom och stilla är ganska skönt ett tag tror jag.