Gurgel och äcklig andedräkt
Jag är så bakis att jag bara stirrar på det här tomma vita. Igår var en sån kväll då allt går utför och jag hänger efter. Göteborgs kullerstensgator blir mjuka och vågiga och jag blir som en spegelbild av allt det dimmiga. Och jävlig var jag också. Jävlig i toakön, jävlig i baren, jävlig på vägen hem. Det var en ordentlig arvika-jävlighet i mig. Är det okej att skylla ifrån sig på att man deltog i en ölhävartävling med en lite för häftig tävlingsinstinkt? Men vann det gjorde jag och fort gick det. (och stolt är jag, med tanke på att de grabbiga grabbarna stod där med halvfulla öl och tappade hakor)
Och nu har jag försökt skriva och avsluta i snart två timmar, jag får nog ge upp och inse mitt nederlag. Alkoholen dränker kreativiteten och gör mina fingrar svullna. Jag ska pallra mig bort mot bankomaten och kanske bygga lite till på mitt nyfunna och glödande manshat. Vill kräkas upp lax på er.
/Tjejen som alltid är så trevlig och artig på internet
Pianotangenter och författarblickar.
Jag är snart nitton år och jag är livrädd för att vara ensam hemma. Jag tänder lamporna i varenda rum och sätter på musik. Sjunger för mig själv och undviker fönster. Helst sitter jag uppe tills det ljusnar och går sedan med triumf i stegen mot sängen.
- Ha, jag överlevde alla mördare och spöken i hörnen. Och nu är det grådimmigt och inte alls lika skrämmande.
Inatt orkar jag inte sitta uppe tills det ljusnar, för det är inte sommar längre. Det kändes när jag promenerade hemåt idag. Vinden kändes annorlunda och det luktade höst. Trädgrenarna rörde sig oroligt och himlen var sådär påtagligt nära med sitt mörker. Små tavlor på asfalten och springsteg ända fram till dörren.
Jag fick inte fatt i några böcker. Jag letade inte ens. Jag ångestshoppade istället. Ville inte ens kolla vad jag köpt. Det enda jag gillade var min senapsgula stickade mössa. Så jag gjorde åt onödiga pengar. Och nu sitter Moliére, Dostojevskij, Goethe, Strindberg, Kafka och Cervantes och skrattar åt mig. Du fåfänga flicka, ett misslyckande för världen, skriker de i kör. Imorgon, mumlar jag. Imorgon, ska jag fixa så många böcker jag bara kan. Nu ska jag ta mig ut på en promenad med Emil Jensen i öronen och Tildas koppel i högerhanden.
Förhoppningar och pirr i benen, nästa vecka börjar något spännande.
En kärleksförklaring till en stad.
Skrivet i min lilla röda bok, på bussen från göteborg. 25 Augusti 18.40.
Jag älskar Göteborg. Känslan av att man är lite lyckligare och en smula mer levande, så fort man åker därifrån. Igår drack vi öl på Café Hängmattan och träffade på en märklig poet med stora blå ögon och osammanhängande monologer. Ett ankare på armen och spetsiga skor. Fast humorn och gitarren hade han.
Replokalen var liten och vinet smakade gott. Samtalsämnena med Bella är alltid lika givande och jag är lycklig för att jag har en sådan intressant och klok vän. Det finns alltid mer att hämta hos henne. Och jag behöver kvällar som den här för att överleva. Musiken de spelade var bra och vi dansade i hörnet.
Jag drack inte upp den sista ölen och det blev inte heller Jens Lekman i en främmande lägenhet. Magkänslan menade på något annat. Så det blev ytterligare ett återbesök i stans smutsigaste våning.
Idag handlade jag på carlings och fick ett charmigt sms. Jag är lycklig och bara väldigt nöjd med tillvaron. Och det gör inget att jag är ensam hemma ikväll. Jag kanske kan ta fram kameran, som jag inte rört sen emmaboda. Mark är ganska vackert i kvällssolen och löven är fortfarande gröna, trots att jag faktiskt skymtade några gula blad.
Det kanske kommer något bra ur den här hösten?
Med kisande ögon & spontanleenden
Nicole
Jag älskar Göteborg. Känslan av att man är lite lyckligare och en smula mer levande, så fort man åker därifrån. Igår drack vi öl på Café Hängmattan och träffade på en märklig poet med stora blå ögon och osammanhängande monologer. Ett ankare på armen och spetsiga skor. Fast humorn och gitarren hade han.
Replokalen var liten och vinet smakade gott. Samtalsämnena med Bella är alltid lika givande och jag är lycklig för att jag har en sådan intressant och klok vän. Det finns alltid mer att hämta hos henne. Och jag behöver kvällar som den här för att överleva. Musiken de spelade var bra och vi dansade i hörnet.
Jag drack inte upp den sista ölen och det blev inte heller Jens Lekman i en främmande lägenhet. Magkänslan menade på något annat. Så det blev ytterligare ett återbesök i stans smutsigaste våning.
Idag handlade jag på carlings och fick ett charmigt sms. Jag är lycklig och bara väldigt nöjd med tillvaron. Och det gör inget att jag är ensam hemma ikväll. Jag kanske kan ta fram kameran, som jag inte rört sen emmaboda. Mark är ganska vackert i kvällssolen och löven är fortfarande gröna, trots att jag faktiskt skymtade några gula blad.
Det kanske kommer något bra ur den här hösten?
Med kisande ögon & spontanleenden
Nicole
En farbror & en kidnappad vardag.
Jag brukar aldrig be om ursäkt, eller ens nämna när jag inte skrivit här på ett tag. Jag är trött på att få höra om och om igen hos andra att de ska bli bättre på att uppdatera, skriva intressantare och ta tag i världssituationen. Det är som en gammal dagbok som går på repeat. Till vilken nytta? Världen är lika krigsutmattad som förut och tillslut måste man ljuga om sin vardag för att den skall passa bättre in i omvärldens pepparkaksformer.
Det är det där med att finna skäl till saker och ting. Varför sov jag inte hemma inatt, när jag inte visste hur det skulle kännas att vakna? Fanns det någon egentlig anledning till att dricka en endaste öl i den lite större staden idag? Sitta på parkbänken och kommentera människorna som gick förbi. Lägga märke till vilken mobil farbrorn bredvid hade och tjuvlyssna på hans samtal, i hopp om att få reda på varför han satt där med sin skrynkliga pocketbok.
Vad jag vill komma fram till är väl att jag inte riktigt greppat skälet till varför jag envisats med att lämna av mig ord på den här bloggen i tre år. Blottat ut min olyckliga kärlek och krossade förväntningar. För att inte glömma alla sprudlande inspirationskickar och hatiska bitterord. Vem skriver jag för och hur vet man när man tappat just det där? Bekräftelsebehov, minnesarkiv, egoboost? Eller den ultimata känslan av att komponera ord och lyssna på nattmusik?
Egentligen handlar det väl om att sluta fokusera på varför och bara springa ikapp hjärtat och inspirationen. Om jag inte slösat bort undanlagda studentpengar på att åka till göteborg idag, hade jag gått miste om mysbubblan som sprack när jag tänkte på farbrorn med eccoskorna igen. Han gick så långsamt att det säkert skulle ta honom en halv dag att gå uppför avenyn, men ändå hade han tagit sig ut till parken. Istället för att svälja beska anledningar hemma i fåtöljen till varför han ens skulle gå ut överhuvudtaget.
Jo, det var väl det. Det oändliga stjärn&rymdbollsmörkret man upplever efter studenten och vardagskidnappningen. Jag är väl i den och svävar omkring nu. Det är inte bara skrivandet, suget efter att fota letade jag efter häromdagen, utan framgång. Under sängen ligger bara undangömda skokartonger med skor jag egentligen inte behöver. Jag suktar efter ny optik och något levande på kontot.
Stunden jag kom på att rymdbollarna är farligt nära, var för bara några timmar sedan. Jag låg tryggt nedbäddad framför desperate housewives i min hultsfredströja och trosor och helt plötsligt övermannas jag av en stark känsla. Och den sa mig alldeles väldigt tydligt att jag inte kommer bli gammal. Ja sisådär köra-bil-med-sina-barn-i-baksätet-gammal. Jag vet inte varför jag erkänner sånt, men det är väl det vanliga. Jag vill ha en diagnos ställd. För även om jag bara borde låta saker och ting bero, kräver jag ständigt anledningar till allt.
Någon som skulle vilja ge mig en? Vilken som helst till vad som helst.
Vad jag vill komma fram till är väl att jag inte riktigt greppat skälet till varför jag envisats med att lämna av mig ord på den här bloggen i tre år. Blottat ut min olyckliga kärlek och krossade förväntningar. För att inte glömma alla sprudlande inspirationskickar och hatiska bitterord. Vem skriver jag för och hur vet man när man tappat just det där? Bekräftelsebehov, minnesarkiv, egoboost? Eller den ultimata känslan av att komponera ord och lyssna på nattmusik?
Egentligen handlar det väl om att sluta fokusera på varför och bara springa ikapp hjärtat och inspirationen. Om jag inte slösat bort undanlagda studentpengar på att åka till göteborg idag, hade jag gått miste om mysbubblan som sprack när jag tänkte på farbrorn med eccoskorna igen. Han gick så långsamt att det säkert skulle ta honom en halv dag att gå uppför avenyn, men ändå hade han tagit sig ut till parken. Istället för att svälja beska anledningar hemma i fåtöljen till varför han ens skulle gå ut överhuvudtaget.
Stunden jag kom på att rymdbollarna är farligt nära, var för bara några timmar sedan. Jag låg tryggt nedbäddad framför desperate housewives i min hultsfredströja och trosor och helt plötsligt övermannas jag av en stark känsla. Och den sa mig alldeles väldigt tydligt att jag inte kommer bli gammal. Ja sisådär köra-bil-med-sina-barn-i-baksätet-gammal. Jag vet inte varför jag erkänner sånt, men det är väl det vanliga. Jag vill ha en diagnos ställd. För även om jag bara borde låta saker och ting bero, kräver jag ständigt anledningar till allt.
Någon som skulle vilja ge mig en? Vilken som helst till vad som helst.