En farbror & en kidnappad vardag.
Vad jag vill komma fram till är väl att jag inte riktigt greppat skälet till varför jag envisats med att lämna av mig ord på den här bloggen i tre år. Blottat ut min olyckliga kärlek och krossade förväntningar. För att inte glömma alla sprudlande inspirationskickar och hatiska bitterord. Vem skriver jag för och hur vet man när man tappat just det där? Bekräftelsebehov, minnesarkiv, egoboost? Eller den ultimata känslan av att komponera ord och lyssna på nattmusik?
Egentligen handlar det väl om att sluta fokusera på varför och bara springa ikapp hjärtat och inspirationen. Om jag inte slösat bort undanlagda studentpengar på att åka till göteborg idag, hade jag gått miste om mysbubblan som sprack när jag tänkte på farbrorn med eccoskorna igen. Han gick så långsamt att det säkert skulle ta honom en halv dag att gå uppför avenyn, men ändå hade han tagit sig ut till parken. Istället för att svälja beska anledningar hemma i fåtöljen till varför han ens skulle gå ut överhuvudtaget.
Stunden jag kom på att rymdbollarna är farligt nära, var för bara några timmar sedan. Jag låg tryggt nedbäddad framför desperate housewives i min hultsfredströja och trosor och helt plötsligt övermannas jag av en stark känsla. Och den sa mig alldeles väldigt tydligt att jag inte kommer bli gammal. Ja sisådär köra-bil-med-sina-barn-i-baksätet-gammal. Jag vet inte varför jag erkänner sånt, men det är väl det vanliga. Jag vill ha en diagnos ställd. För även om jag bara borde låta saker och ting bero, kräver jag ständigt anledningar till allt.
Någon som skulle vilja ge mig en? Vilken som helst till vad som helst.
Du är en kreativsjäl och kreativa människor måste utforska nya saker, se saker från nya perspektiv måste alltid synas. Syns man inte så finns det ingen anledning till att vara kreativ. Därför erkännande om saker som sånt. Har tänkt så många gånger själv i dessa banor.
Själv har jag ett bekräftelsebehov av att leka hobby psykolog.
Andas ut och blir bara väldigt tacksam. På riktigt, den där förståelsen/det hobbypsykolog-utlåtandet behövdes verkligen ikväll.
Kul att kunna hjälpa till, det är många liknande med samma tankar, problemet är bara att alla sitter hämma ensamma och tänker de för sig själva. Så va inte orolig =)
Egoboost är ju helt okej. Inget man ska skämmas över. Några få dagar innan skolan börjar. liten promenad på tisdag eller vad säger du?
Gör saker du aldrig gjort ensam, utan sällskap. Gör saker du alltid gör ensam tillsammans med någon.
Åk någonstans.
Se lika mycket, tänk mindre.
Tankar är bra men man behöver pausa även från dom.
(jag brukar tänka på torn och låtsas att jag bor i dom. ibland gör jag ritningar också. så att jag vet precis hur jag skulle inreda. fast allt det kanske jag redan berättat om.)
Du skriver ju bloggen för att jag ska
få läsa dina wunderbara ord här borta i Kalmar. Du är min idol ju!
Jag ser en aledning att träffa din bästa blondin (som nu har svart hår) för att hon behöver dina ord. Ännu mer än vad dina bloggfans behöver dom! Call me.
Preciöst om något. Preciöst måste vara ditt andra namn. heh
Minna Martina: Jag hoppas på en promenad snart i alla fall, även om det inte blev idag.
Sova/vakna: Tack. Det är alltid lika speciellt när du lämnar spår i den här bloggen. Även om jag inte har en aning om vem du är. Men klok är du och fruktansvärt bra. Jag är inte lika bra på att posta brev, trots att jag redan skrivit dem. Men snart gör jag det i alla fall. Och jag ska prova det där med att göra något jag aldrig gjort ensam.
Jenny: Åh, det där blev jag ordentligt glad av! :D Du är ju så söt att det förslår.
Majja: Nu sågs vi ju ikväll & det var det bästa på länge.
Bertil: Kul att du slängde hit ett ord jag inte stött på innan. Men google är min näst bästa vän (efter saol då förstås, pretentiös och jävlig som jag är) Titta vad jag fick fram: "Preciöser kallades de kvinnor som i 1600-talets Frankrike utmanade männens makt genom bli alltmer lärda. För att bevisa sin nyvunna bildning använde dessa kvinnor en konstlad och förfinad jargong, som inte oväntat möttes av männens motstånd och hån. Bland dagens svenskar verkar ordet användas mycket sparsamt, alltid med negativ klang."
Det tycker jag var helfestligt och jag är gärna preciös.
Ja, att inte bli gammal kan väl vara en ganska skön känsla, att tro att man inte ska jaga så himla länge...lite som en trygghet... men sen är det det där med livet... det smyger sig på en och så händer det där som man aldrig trodde... Jag gissar att du inte slipper undan att bli klimakteriekossa! he he ... men man kan liksom inte föreställa sig det... det går inte.. och dessutom är det hemligt! man får inte veta något om vad det är förrän det är försent! Men jag har från säkra källor hört att livet efter klimakteriekossa-dagarna är underbart! så misströsta inte... eller...det är mycket liten risk att du skulle komma undan... men vid det laget när du kommer dit på den stigen du inte vet något om ska jag finnas och vägleda dig och berätta alla hemligheterna innan du får spel! hmmm...undrar om jag skrev det här för din skull eller min? Detta betyder att jag tror om mig själv att jag kommer ut på andra sidan och kommer att överleva som något annat än bitterfitta... he he.. du har en fin tid framför dig och många grejer att njuta av! fast ibland är det svårt att se dem...
Jag vill nog inte kommntera efter 10 övriga kommentarer. Jag vill känna mig speciell och stå ensam som frälst efter detta inlägget. Men det kommer aldrig gå, och jag får stå längst ner och ospeciell istället.
Hursomhelst, du är bra. Oavsett om du skriver för mig, dig eller hela världen. (dessutom kommer du få en hel massa överinspiration nu när universitetet börjar. Lika säkert som att oskulder får ha sex på nollningen.)
(Skriver mest så att Bella slipper stå längst ner.)