lyckorusimagen

Gräver ner mig i madrassen
kallsvettas lättmjölk ur min bleka panna
ingen håller mig hårt
alldeles tätt intill
jag vill känna värmen genom
någons
mjuka bomullströja

Bygger en öken
liljorna faller från tapeten
planterar liljor i min öken
vattnar dem med lättmjölk

Strör fallna planeter
över mitt dammiga
svarta underlakan

Drar loss skiljelinjen mellan dröm och verklighet


All poesi, alla kärleksromaner, drömlika dramer, det har fått mig att tappa fotfästet nu. Det finns ingen hejd på vare sig natt- eller dagdrömmarna. Allt går väl egentligen ut på att springa så långt jag bara kan från vardag och verklighet. I huvudet. För jag känner ändå en form av trivsamhet när jag hänger upp min tvätt eller häller bort vattnet från de gröna linserna. Nynnar lite falskt när jag går till willys och köper ost. För egentligen är jag inte alls på väg över Frölundas anskrämliga torg. Egentligen ser jag inte tioåringarna som röker sina mammors gula blend.
Jag promenerar på helt andra gator, i helt andra tider. Jag inbillar mig att någon tänker på mig, trots att vi inte har pratat på flera dagar. Trots att vi aldrig kanske mötts.

Jag inbillar mig att det finns något riktigt äkta i den här världen. (Vi förstorar våra bröst och förminskar våra ideal, tills det inte finns så mycket att se upp till längre)
Mitt bästa ögonblick under dagen kan få vara en rad av Boye*. Där hela kroppen skälver på ett mystiskt sätt. Mitt bästa minne av helgen kan förklaras i ett leende. Ett av de sällsynta leenden som få har och kan konsten att trollbinda med.

När jag redan är i gång så måste jag få berätta om min måndag. Som var en av de mest underliga på väldigt länge. Söndagsnatten var orolig, kaotisk där jag bara kastade mig av och an. Det var som om jag hade ett litet frö av koncentrerad ångest mitt i bröstet. Det växte, vecklade ut sig, spred sig. Bildade myrgångar av orolighetskänslor i varenda ven. Det var inte förrän morgonen kom med sitt grå, ögonstickande ljus som jag somnade på riktigt.
  Jag vaknar av ett ryck. Hjärtat slår hårt, hårt. Vad händer? Telefonen ringer. När jag några minuter senare klev upp var jag som överfallen av min dröm. Den hade känts så verklig och närvarande att jag inte riktigt var på det klara med om det hade hänt eller inte. Jag log förvirrat. Snart drog ändå besvikelsen in som en tyst havsvåg. Självklart kunde det inte vara verklighet.

Vad jag drömde? Det kan jag inte under några som helst omständigheter berätta. Då mannen i fråga faktiskt läser bloggen lite då och då. Hursomhelst, jag styrde mina ben och mitt yra huvud mot toaletten, som ligger vid ytterdörren. Det var där jag fick syn på en liten märklig lapp på hallmattan. Postad och addresserad till mig! Hjärtat tog ett harskutt och jag började genast pilla bort tejpen som klistrade ihop det vikta pappret. Sen läste jag några riktigt fina ord. Det var snöflingor, tid som slutar existera och det var ett tack. Till mig. Ett tack för att jag jagar bort spöken.
  Jag blev sittande vid köksbordet. Med den mjuka, snällsjungande lappen, den avlägsna drömkänslan och klockslaget som talade om för mig att dagen var slut innan den ens han börja. Eftersom det inte fanns en avsändare, förutom de två kaffemuggsavtrycken. Så avslöjar jag min förvirrade och glada reaktion här. Dels med tanke på att jag inte ens lämnat ut min nya address.

Tillsist ville jag meddela och berätta att jag inte tänker ge upp.
Jag ska hitta mitt vackra bland kommersiella jultips och hårdhjärtade krogenpojkar.
Jag ska hitta mitt Om du hoppar, hoppar jag.


*
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
- Karin Boye

Mintgrå blickar som kryssar
mellan decemberkalla höghus
tusentals upplysta fönster som
speglar sig i djupet av dina meningar

du är författaren till mitt öde

färgglada flickben
faller som tårar
ur din uppskurna hals
jag samlar upp dem
i en tom pepparkaksburk
326 färgglada flickben

jag ställer dem på rad
låter dem marschera
genom mitt eget docklika Kapernaum
gatorna får liv
och natthimlen gråter
ner singlar molntussar
som barnen fångar

kardemummaläppar
du talar lögner med dina
sneda kardemummaläppar
jag lapar i mig varje ord
som en bortsprungen katt

du stryker min päls
dina naglar är målade
i flamingorött

mitt namn stavas L-Ö-G-N

Nu har jag drabbats av vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv-yrsel igen. Efter en kommande vår i Göteborg och antagligen en sommar bland skolådor och festivalmat, planar allt ut i ovisshet. Blå frågetecken som sprider sig från mina bleka underarmar ut på vägen jag har framför mig.
Det känns som om det inte är rätt tid för drömmar. Jag skulle vilja ramla ner och fastna i böcker med 1800-talskärlek. Där tiden verkar stå stilla, träden nynnar på gamla visor och känslorna är oskyldiga. Den kärleken är som ingen annan. Där skulle vissa ord kunna vara i evigheten. I vår värld slits de itu någonstans där en årstid blir en annan. Bussen avgår från sin hållplats och kvar står jag, med förvirrad uppsyn. Släpper det vackra jag krampaktigt sparat i handflatan och dukar under för den realistiska världen.

I vår värld är alla vänner arbetslösa, msnkonversationerna slentrianmässiga, pengarna på banken emigrerar och våra ex blir ihop med högstadieelever. Trendknarket snortas längst bak på 300-bussen, vi skapar fantasifoster av hur vi vill att våra liv skall se ut. Försöker ta ner Gud på jorden och placera honom vid våra köksbord. Berätta om våra rädslor, ta någon i handen.

Eller så är det jag som påverkats av mörka fönsterrutor ikväll. För när jag tänker på mina fina vänner, glittrar det till i ögonen och jag skulle helst vilja kura upp mig i soffan tätt intill. Stryka näsan mot välbekanta hjärtedofter och knapra på kakor.