lyckorusimagen

Det spelar nog ingen roll hur stor en lägenhet är, eller hur många favoritserier som går på TV samma kväll. Ibland får man inte plats i alla fall och så exploderar två människor som är väldigt kära i varandra och bitarna fastnar i spårvagnsdörrarna. (för att sedan falla ner på spåret vid nästa hållplats)

Det är inte första gången och det blir nog inte den sista heller. Men det är fint på något sätt. När solen går ner över hustaken och stadsljuden spelar där utanför. Det är ganska kallt om fötterna och man är sugen på att fälla dominobrickor över den fläckiga köksbänken. Vi kommer till insikt om att vi inte fungerar tillsammans, men det blir inte så mycket bättre med ett hejdå och en påse med tandborsten och vemodet. Och jag kan dra uppsatslånga tal om att man inte kan förändra varandra så mycket för att man skall kunna passa tillsammans. För tillslut går man ändå om varandra någonstans.

I det där kvällsljuset blev allt så uppenbart. Det är en kärlek som aldrig någonsin kommer att kunna fungera. För våra personligheter krockar och efter varje tårexplosion och känsloavstängning så dör vi ytterligare lite till. Och oftast så blir det enklare i ett varmt morgonljus med det rostade brödet och tekopparna. Fnissljud mot en kind i dörröppningen och karusellen börjar på andra varvet.

Men det är vi och så har vi alltid varit.