lyckorusimagen

Jag vill sitta på ett trägolv i en vindsvåning och dricka vin ur dyra vinglas, lyssna på musik jag bara hört talas om och sukta efter männen min solskygga kropp aldrig kommer att fånga. Trumslag i mina ögonhålor och kanske kan vi smita ut på taket och måla cirklar i vårsommarnatten. Det hade varit fint att prata om förbjudna resor och lära känna ett nytt hjärta. Blicka in i blå flickögon med alla drömmar och mysterier. En avslappnad spänning och hud som snuddar hud i förbifarten och kanske drar det i hårfästet och då kan vi le. Fast inte alls som i någon romantisk filmsekvens, utan ett torsdagsleende. Ett hemligt torsdagsleende på ett grått hustak under kvävda himlar.

Det är ett litet tomt rum i min bröstkorg, jag blir mer och mer säker på det för varje dag som går. Det ekar och det faller sådana där genomskinliga maskar som man ser när man stirrar på himlen. Det känns som att det är på riktigt och inte alls tänker man på att det är ens egna blodådror, att det ens finns sådana i ögonen.
Jag behöver fylla det där rummet. Kanske tapetsera om, små blåklintar eller violer. En avskavd köksstol och så helst någon som andas.

Andas ikapp, andas maratonlopp.

Vet du, ni, därborta, alldeles här nära, vad som skulle göra mig färgpåkinderna-glad? Om jag fick ett brev. Om någon långt borta, precis nära eller någonstans där mittemellan skrev ett brev med ett frimärke och skickade till mig. Ifall man vill tänka fina tankar och dela med sig, så snälla rara, skicka ett brev.

Det är min vårönskan.