lyckorusimagen

Viskar andlöst: Jag har fått brev.

Fingrar på en duva (jag tänkte att det kanske var en svala, fast det är en duva) som hänger i kedjan runt halsen och blinkar med dimmiga ögon. Jag tror att blicken lätt blir dimmig om man sover en timma på gräset och sedan försvinner bland svala lakan, för att sova tre och en halv timma till.
Det är så jag har kastat bort de senaste dagarna och inget vettigt har utspelat sig alls. Jag har trasslat dagar, men ni har räddat dem. Just att kasta av sig nyköpta skor i hallen, ställa väskan i köket och fastna med blicken på handskrivna addressord, utformade på ett vitt kuvert. Det ligger på bordet och någon har tänkt just på mig. Ni tre människor utspridda sådär som jag sa, långt bort och precis nära. Ni har planterat hjärtslag och småleenden i mitt eftermiddagsliv.
Jag får smygkänslor som säger att jag ska vara lite hemlig med mina brev.

Men det är fint, ja alldeles väldigt fint att få sitta i sin säng (utan att leendet avlägsnats) och skriva tankar om torn i närmsta block, trots att jag aldrig fick en address. Det ligger i mitt rum och är lite extra speciellt. Inget annat är direkt speciellt på mitt golv nu, då det inte går att urskilja. Det är en en gröt av kläder, böcker, hundra skor och gitarrer. (Jag känner mig så typisk som snubblar i mitt eget rum.)
En address fick jag och så fort jag letat upp ett frimärke, ska jag promenera genom mina kinnagator och posta mitt svar. Sedan åker det till storstaden och jag stannar kvar och avslutar ett kapitel.
Finaste Minna Martina är addresslös och kanske gör det ingenting , för vissa ord är svåra att besvara och kanske borde jag ibland bara bli glad och lycklig över andras, blandat med en viss stumhet. Det är mysig känsla. (och hon är så söt i gult)

Jag är lite andlös och vimmelkantig, ska hitta ett upp och ett ner på mina dagar nu och sen blir det nog ganska bra. Tills dess är det förvirrad uppsyn och kanske glömmer jag någon igen i förbifarten. Men det finns en charm med dimmiga dagar, det vet jag ju.