lyckorusimagen

Jag har bestämt mig. Jag vill ha verklighet. Ingen mer paniknärhet och uppvaknanden till ytterligare en veckodag, där allt är oförändrat. En promenad och avlägsna berättelser är så mycket mer än andetag några millimeter ifrån. Jag vill att nätterna ska göra skillnad. Och kanske förändras saker och ting, om jag bara slipper andas ensam.
Det jag inte vet är hur jag skall gå till väga för att fylla ut det som fattas.

Vi flyr till större städer. Vi trängs på spårvagnar och byter korta blickar. Jag vill ha livskontrakt inte hudkontakt. Och du får gärna allitterera på mina minnen. Bidra med den där verkligheten. Ingen förblir oförstörd. Vi plockar bitar och bygger på nytt.

Morgonrodnad och hudavlagringar
du är mina legobitar
och du är en av dem
som inte kan bygga ihop sig själv

jag fastnar med läppen
i utgågna tidtabeller
historieböckerna berättar lögner
vi har tolkat världen fel

och ingen vet om det

Hon berättade om alla råttor, pantrar
och tigrar
som gnagde i hennes inre
jag skulle inte svarat kaos

ni glömmer att känna
med vätskan i era munhålor
ni glömmer att begrava fingrarna
i det blöta köttet

madrassen på golvet och lukten
av din likviderade insida
slutar andas
ger dig min begagnade själ

Du klär av dig det klädsamma

Nätterna är kallare på vintern
och ju högre upp du kommer
desto större växer sig stjärnorna


Vet ni vad som har gjort mig glad det senaste? Mitt bland dumtankar om ensamhet, göteborgskärlekar, knarkkommuner och bortsprungna fjärilsdjur... Så kommer ni in i min fyrkantiga bildruta till hjärna. Ni som sitter på era stolar här och var. Som ramlar in på bloggen för att läsa mina dumheter.
Jag har halkat ner i en inspirationscirkel och skriver en hel del just nu. Och en viktig anledning till det måste vara att jag blir glad när jag tänker på det ni skrivit. Jag blir glad när ni lämnar ord till mig. Vare sig det är tips, komplimanger eller något ni relaterar till. Sånt kan fastna hos mig i flera dagar. Och jag har inte velat skriva rätt ut till er som läser förut. Det kändes som en skrytig sak. Som om bloggen var stor, eller som om jag hade jättemånga läsare. Kanske är det också något fånigt om att det blir ytligt och medvetet. Men jag är ju medveten om er! Och jag kan faktiskt inte gömma min tacksamhet som extra-kommentarer under inläggen.

Så jag kastar upp den här. Låter den ta lite plats. För jag är inte alls fånig som ler och blir alldeles varm över snälla, uppmuntrande ord. Det är som blåbärssoppa på vägen.

Och det är inte förbjudet att berätta saker. Det är så mysigt att läsa.

Puss, kram och kärlek. För nu vet ni!

Du är den avskavda färgen i betonggolvet
jag är den torkade glassen
på din nattskjorta

skickar tomma kuvert
och tar farväl av platserna jag aldrig besökte
spiller rödvin
mellan
dina särade läppar

du är fiktion
en nedtecknad känsla
som pulserar under tinningen

du försvinner längs kontinenten
i vatten och lösningsmedel


Springer tillbaka genom gatorna och upprepar: jag är inte bitter. Det är väl bara det att tiderna och vinterlukterna borde kommit med löften.
- Funderar du på om du glömt något? Han såg sig om i det gula rummet (eller om det bara var skenet från lampan som gjorde stämningen varm) och vände sig sedan mot mig.
På ett sätt var det just det jag gjorde, fast egentligen inte alls. Jag stod still och lät blicken snudda vid inredningen och de skrynkliga lakanen. Ansträngde mig för att hitta känslan som sa att jag kommer att komma tillbaka. Men rummet ekade tomt och inga löften gavs.
- Nej... Jag har med allt, svarade jag och log snett. Men i största hemlighet hoppades jag att kudden hade sparat min lukt.

5/11 Vid ett rispigt köksbord i Frölunda

Riskakor med smak av grädde & lök. Ny tvättmaskin och blöt tonfisksallad.

Rastlöshet och midjekjol, närhetslängtan och vindrömmar.
Göteborgspojkar och döda klassiker.

Muffinsmage. Vill inte bli en muffinsmage.


6/11 Eftermiddagskänslor och microvarm majs

River upp sår på det nötta parkettgolvet. Sår jag inte visste att jag hade. Minns dagar från en försvunnen tid. Det känns som om jag är lika vilsen nu som då. Skillnaden är väl att jag valt en väg att snurra vidare på. Virvla i kindbitarvindar och trampa snett i djupa vattenpölar.
Spegelbilderna flyr genom badrummen och jag trampar på minutvisare. Hur ska jag veta vad jag ska göra med mitt liv, när bara timmarna är hinder?

Man blir skadad och kantstött av kärlek. Jag vet en man som blev halv. Och jag var väl en av de som sa sig ha alla hjärtedelarna intakta. Ändå ligger jag raklång i ett tomt rum och smyggråter. Fast inte direkt olyckligt, utan kanske mer vemodigt. Som att det inte riktigt var meningen att jag skulle vara just här.

Jag såg en man på spårvagnen idag. Han skrek högt på tyska och hans blick såg ut att kunna mörda. Jag vet inte riktigt varför han skrek, men det kan ha varit för småpojkarna. De skrattade åt honom.
Han stod sedan upp hela resan i sin blå täckjacka och sitt vita skägg. När människorna runt omkring blev för högljudda, spärrade han sina mörkbruna arga ögon i dem. Och muttrade. Snabba fraser på ilsken tyska.
Jag betraktade honom med en skräckblandad förtjusning. Jag log hemligt, men så fort han såg åt mitt håll dök jag ner i min Therese Raquin.
Helt plötsligt hoppar det på en väldigt kort man, bärandes på en matta. Han ställer sig bredvid den bistra farbrorn. Spårvagnen bromsar in och den lille mannen tappar balansen.
Å nej, tänker jag. Nu kommer det bli ett fasligt liv när farbrorn blir tillknuffad. Farbrorn rycker till och ser på när den lille mannen kommer på stadiga fötter igen. Och när han fått ett nytt tag om mattan brister han ut i ett stort, hjärtligt leende. Han möter farbrorns blick och når på något sätt in till den arge. För hör och häpna, farbrorn börjar sakta dra på mungiporna och ser plötsligt alldeles mild ut. Han vänder sig bort från mannen med en ny, mjuk blick. Vi stiger av på samma hållplats alla tre och jag känner mig fånigt lycklig.

Jag vet inte varför jag skrev ner det här, men jag antar att det är de här små sakerna som gör mina dagar.


Gick upp två kilo
efter att alla klänningar
krympt i tvätten

Granntanten tigger cigg
och femkronor på gården
resten av tiden spenderar hon
genom att spela kort
naken
i köksfönstret

Vi dör alla av hjärtesorg och cancer
jag gav tanten alla femkronor jag hade
Vi dör alla av hjärtesorg och cancer