lyckorusimagen

Jag springer omkring på gatorna i göteborg och lever. Hjärtat fungerar och brieosten ligger i kylskåpet. Det är min sista brieost. Andra lång har blivit mitt andra hem och nattljuden klirrar fint i öronen. Jag saknar att skriva och jag saknar att ha någon att lägga tankekraft på. I lördags spände jag sönder nacken under högskoleprovet och jag känner mig tjock. Ungefär så.

Har sovit första natten i lägenheten nu. Kvällen var fin med te, tända ljus och Tom Waits vid köksbordet. Reine är en man med bra smak och det kommer nog bli alldeles utmärkt. Jag beundrade ett av skivomslaget extra mycket och ska försöka luska ut vem fotografen är.
Jag ställde iordning alla saker i mitt lilla rum. Gitarrerna ska upp på väggen och kanske ska jag måla vitt innan det. Jag har pratat om hur jag sover diagonalt i sängen ganska ofta. Inatt överträffade jag mig själv. Jag sov åt alla håll man kunde sova åt, samtidigt som jag drömde och vaknade gång på gång. Morgonen överraskade mig med världens illamående som höll i sig hela dagen. En födelsedagspresent till mig själv kanske. Men nitton är en skitålder och den får gärna passera obemärkt förbi.

Nu har nog min Majja landat i London och det kommer bli så himla bra. Vi ses till jul och då har hon säkert kommit över den där mannen som velat klistra sig fast på hennes hjärnbalk. Kärlek är inte alltid vacker och vi är inte alltid förnuftiga.

Jag kommer nog bli ännu sämre på att slösa ord här nu ett tag. Tills jag har råd med min efterlängtade mac. Känner inte att entusiasmen trallade mellan raderna ikväll. Men jag är trött och magen genomför någon konstig revolution.

Godnatt!

Jag vet inte om det var de ljusa ögonfransarna
eller sättet hon åt sina oliver på
hur hon verkade le, när hon egentligen bara
tuggade


Nu sker alla förändringar på en och samma gång. Jag har köpt glada glas och bestick. Men i huvudet snurrar det och jag blir så varm när jag böjer mig fram. Det känns som om jag är ovän med mina lungor, de vill strejka bara för att jävlas. Jag saknar Uppsalagatorna och jag vill tappa bort mig själv igen. På det där bra sättet.

Men vi kan väl bara stanna upp ibland? Andas ut och berätta när vi är rädda. För ni går om mig, när ni är som närmast. Och ingen hinner sakta ner, bara öka takten. Flygplan, hjärtkrasch och gråtsnor. Och vi kan lova, att vad som än riktigt händer. Så ska inget förändras och vi har en slags utgångspunkt hos varandra.

Jag vill att ni lovar att kärleken inte är längre än ett telefonsamtal bort.