lyckorusimagen

Jag vet inte om det var de ljusa ögonfransarna
eller sättet hon åt sina oliver på
hur hon verkade le, när hon egentligen bara
tuggade


Nu sker alla förändringar på en och samma gång. Jag har köpt glada glas och bestick. Men i huvudet snurrar det och jag blir så varm när jag böjer mig fram. Det känns som om jag är ovän med mina lungor, de vill strejka bara för att jävlas. Jag saknar Uppsalagatorna och jag vill tappa bort mig själv igen. På det där bra sättet.

Men vi kan väl bara stanna upp ibland? Andas ut och berätta när vi är rädda. För ni går om mig, när ni är som närmast. Och ingen hinner sakta ner, bara öka takten. Flygplan, hjärtkrasch och gråtsnor. Och vi kan lova, att vad som än riktigt händer. Så ska inget förändras och vi har en slags utgångspunkt hos varandra.

Jag vill att ni lovar att kärleken inte är längre än ett telefonsamtal bort.