lyckorusimagen

Som jag längtade efter att bli äldre. Äldre, så att lekisfröknarna kunde ta mig på allvar. Utan att få mina frågor avvisade med orden: bry dig inte om vad vi vuxna pratar om, gå nu och lek. Det var ju bara det att pärlplattor och kaplastavar inte alltid var så jävla spännande. Jag ville bli äldre så att jag kunde bevisa för min mellanstadielärare att nu, nu vet jag vad riktig kärlek är. För hur kul var det att få höra att det bultande hjärtat och pussarna bakom gympasalen var en lek? Att vi borde sluta vara tillsammans med pojkar och istället tänka på de i klassen som aldrig fick någon.

Lekisfröknarna handlar skor av mig ibland. Det är nog bara en som känner igen mig. Jag fick min bekräftelse av den där mellanstadieläraren. Under en lunch sa han: Nu är det ingen skillnad på hur vi älskar. Jag hummade tyst och fick avsmak i halsen.

Jag ville kunna dricka sprit, snurra flera varv på en kvällsfuktig gräsmatta och sen ligga platt på ryggen. Se på stjärnorna med min bästa vän i handen och prata om just de saker som ruset lockar fram. Pussa folk på kinden och hångla i mörkret utan att vara en typisk fjortis. Jag ville bara bli lite äldre. Jag ville bli 17 år och jag ville leva i en låt av Håkan Hellström. Jag blev 17 år och allt jag ville var att bli 18. Jag firade genom att gå ut på krogen utan falskleg, bestämde låtar i DJ-båset, ramlade nedför ett trappsteg och avslutade kvällen med en snefylla. Jag var elak mot min pojkvän och jag grät under hela bussresan hem.
Vi sprang på klubbar och pubar och diskotek och tröttnade ganska fort. Vi såg på varandra och vi var inte dumma. Ingenting skulle bli riktigt roligt förrän vi blev 20 och kom in på alla bra ställen. Där man slapp gå hem klockan två, där man kunde dansa hela natten och sen promenera hem när det ljusnade.

Det här är året jag fyller 20. Och jag är livrädd. Allt jag vill är att inte bli 21 och allt jag vill är att bli 93, rynkig, världsvan och nyfiken. Allt jag vill är att känna du är världen när den är som vackrast och om vi ska dö, så gör vi det ihop. Jag vill trä färgglada strumpor på mitt barns mjuka fötter och jag vill springa genom morgonljuset och bli full och skratta när jag är som mest ledsen. Allt jag vill är att cykla över havet, allt jag vill är att matpåsarna går sönder och det rullar apelsiner och tvättmedel och sillburkar över hela gatan. Andas in doften av bensin, älska till ljudet av stadstrafiken och torka svetten av din panna. Allt jag vill är att inte bli 21 för jag har ingen aning om vart livet tar mig.

Det är tisdag, katten har spytt och grannen har

Det är när man umgås med sin egen tystnad och bara ljudet av en avlägsen spårvagn stör, som melankolin drar naglarna över ryggslutet. Det spelar ingen roll hur länge natten tillåts sväva ut, det finns alltid upplysta fönster i den här staden. Och det är som en förlåtande kyss mot mina ensamhetskänslor. Fler tankar försvinner ut genom öppna vindögon och cigaretterna släcks i en gemensam suck.

På soliga gator släpar jag benen efter mig och från klänningen faller rosorna. Jag suckar tungt när jag får gå Vasagatan ner igen och hämta upp mitt högerben. Rosorna struntar jag i, de skär sig så förbannat mot håret i vilket fall.

Människorna ser så förälskade ut och jag flackar med blicken. Kom inte nära mig, tänker jag. Ni bränns och jag är rädd att hjärtat slutar slå. Istället lägger vi oss raklånga i sängen med vinglaset och halvt medvetna samtal. Instängda på mitt rum där varken svek eller pojkar utan eftertanke kan nå oss. Saker och ting hinner alltid ikapp tillslut och jag somnade utan luft i lungorna.

Blicken är dimmig trots att vinet sprungit ur kroppen, orden formas fel och busschauffören är en bitter satjävel. Jag kvittrar till svar men egentligen vill jag slå sönder hans huvud mot den smutsiga rutan. Om jag hade en takvåning i valfri huvudstad, hade jag dekorerat stuprännorna med pappershjärtan i verklig storlek. Kärlen som förser världen med blod ska vara i rött garn. Rött garn som aldrig går sönder, som aldrig kan åderförkalkas. Mina pappershjärtan ska slå tryggt. Och om pappas hjärta fortsätter att svika så kan han få alla mina hjärtan.

Alla på en gång.

I en övergiven äventyrspark låg du utsträckt på rygg. Slänggungorna gnisslade i vinden och himlen hängde tung. Du hade färg på kinden och dina byxor var sönder. Blå färg, du hade blå färg på kinden. Jag hade aldrig sett dig förut och blev förvånad över att du låg i min park. Bland mina liljekonvaljer och mina kattspår. Det vilade något över dig, en känsla, en främmande plats. Alla orden i munnen flydde.

En av mina katter dök upp ur det höga gräset. Cleo. Det hade dröjt flera veckor innan jag fick stryka den silvervita pälsen. Men med bestämda steg gick han rätt fram till dig. För att sedan smyga tätt intill din kropp och låta nosen upptäcka dina hemligheter. Avundsjukan stack till i bröstet, men jag kunde inte låta bli att tycka att det var vackert.



(Som jag saknat kameran, nu ska mer av världen hamna på mina bilder igen! Det får vara nog med gamla bilder från 2006. På återseende.)

Skatorna har byggt klart sitt bo precis utanför mitt fönster, flickan på gården har en ny vårjacka och det regnar marshmallows när jag släcker lampan på vår Marilyn Monroe-toalett. Jag diskar vinglas och lyssnar på Ben Folds. Men det är ingen vanlig söndag. Jag går inte runt med ett ständigt leende under en vanlig söndag. Jag påbörjar inte osammanhängande monologer som får de runt omkring mig att skaka på huvudet under en vanlig söndag. Jag står inte och nynnar, dansrycker i kroppen och utbrister "små lätta moln" på vägen in i vardagsrummet. Om det inte vore så att jag har en hemlighet.

Tack för alla fina filmtips! Nu har jag många vackra timmar framför mig.