lyckorusimagen

Det finns minnen som inte slutat brinna. Minnen som kanske aldrig förvandlas till tyst och stilla aska. Det som smärtar har en gemensam nämnare. Att förlora människor man älskar.

Helt plötsligt satt inte min morfar på sin sittkudde i soffan längre. Han fanns inte med vid köksbordet och spelade kort. Och vart jag än letade i huset fanns det ingen som kunde vispa min äggtoddy.
   Han låg på avdelning 4 i ett litet rum. Med halva sidan ur funktion. Utan att kunna sätta ord på det han tänkte. Därför grät han mest. Jag var där en gång. Sen blev jag plötsligt väldigt upptagen. Jag undvek alla tankar, trots att de ekade som monster så fort det blev tyst. Jag såg åt ett annat håll när mamma sa att snart skulle det vara försent. Försent kom fortare än jag trodde.

Min första kärlek blev min bästa vän. Bland gitarrer och sladdar fick han mig att skratta, trots att mitt tonårshjärta höll på att kolapsa. Hand i hand låg vi på den daggvåta gräsmattan och lät världen snurra. Att det var alkoholen som gjorde det spelade ingen roll.
  Jag var den första han skjutsade när han fick körkort och han var den första jag ringde när jag ville ge upp. Vi såg på lost och åt vingummin, vi retades, lyssnade på kent och nöp varandra i benen. Vi hade snöbollskrig, åkte fort på hans moped, spelade oljud på våra gitarrer och stoppade polkagrisar i teét. En dag svalde kärleken honom hel och utan att veta ordet av det stod jag utanför, lämnad med orden: Hon blir så arg när du ringer. Svartsjukan är ett monster och den förtär oss. Den skapar hål i universum och den tog min bästa vän. Någon sa: Nicole du får sätta stopp för det här innan det är försent. Försent kom fortare än jag trodde.