lyckorusimagen

Jag vet inte hur jag ska börja med orden. Göteborg har gjort det igen. Jag har tappat bort mig på gatorna, dansat med glädjeflickor, druckit öl och hamnat mitt i någonstans. Vi måste akta oss för storstäderna, nätterna och klubbarna. Där träffar vi människor som vänder upp och ner på saker man trodde var självklara. Kanske befinner jag mig i en kärlekssaga, kanske har jag upptäckt fenomenet själsfrände eller så har jag bara såpbubblor i hela huvudet. Och för er som upplevt alla de där bubblorna som rör sig till en okänd takt, så förstår ni att det inte är så lätt att tänka.

- Du behöver inte vara balanserad.
- Om jag inte håller balansen faller jag.

Det kanske handlar mer om fågelvingar, hallonfläckar och känslan av att leva nästipp mot nästipp. Vi kanske inte behöver veta vad alla känslor vill och det kanske inte finns en definition på all vänskap. Det kanske är ett sätt för livet att viska om att det kommer mer. Peta mig i revbenet och låta mig förstå att jag inte har upplevt allt. Jag kanske bara öppnat cirka fem luckor i den där färgsprakande livskalendern.

Det är fredagkväll, jag sitter ensam i mammapappa-huset och är inte ens rädd. Jag är fortfarande nöjd över mitt bokfynd på erikshjälpen. Otroligt fin litteratur inbunden i 13 böcker för endast 136 riksdaler! Dessutom fick jag två Selma Lagerlöf-böcker av min bästa väns moder. Det kläcktes stjärnor ur mina pupiller.
Jag vill absolut ha mer galaupptåg. Efter p3 guldgalan begav vi oss från våra vip-platser, hämtade upp den billiga champagnen, rättade till våra diadem och dansade tills natten ramlade över morgonstupet. Från att ha legat i sängen med härliga tabletter och tusen-nålar-smärta i två veckor, har jag nu släppt lös alla glädjeämnen i hela kroppen och inte suttit still sen jag undslapp sjukdomstillståndet.

Jag ska snart drunkna långsamt i mina satinlakan, men först måste jag berätta att jag fått ytterligare ett brev. Även den här gången utan avsändare. Det innehöll en allvarlig kärleksförklaring som fick det att brinna om kinderna. Han berättade att han planerade att skicka ett brev till, men först skulle han uträtta något som hade med Thailand och monster att göra. Jag väntar spänt!

Som utspädda skuggor försvann människorna på stationen. Jag tog din hand och vi sprang. Vi sprang som om det inte fanns något att lämna. Havet raderade ut det vi sparat till våra påhittade barnbarn. Du och jag skulle sluta existera i nuet.
  Vi kan springa mellan glömda minnen, hoppa på de isflak som fortfarande flyter. Men det är ingenting som ger avtryck i verkligheten. För dina fingertoppar har fryst till is och när jag kysser dem faller du isär. Paniken spelar i mina ögon, när jag förgäves försöker bygga ihop dig. Allt jag gör är att pulverisera det jag redan förstört.

Vi är de förlorade seriefigurerna, som ingen hade tiden att teckna ner.